Jag är tillbaka. Hoppas du haft en bra sommar. Själv har jag haft fullt upp. Men lite kultur har det blivit.
Bland annat har jag sett andra säsongen av Weisensee, ett Romeo-och-Julia drama som utspelar under DDRs sista år. Om du gillade första säsongen kommer du inte att bli besviken. Falk lyckas med konststycket att få resten av Stasi att verka sympatiska. Även Rectify är inne på sin andra säsong. Serien i skön southern gothic stil handlar om Daniel som suttit på death row i 19 år, dömd för att ha mördat och våldtagit sin flickvän. Ny DNA-bevisning gör dock att han försätts på fri fot. Det intressanta med serien är att det aldrig är riktigt klart vad dom har hänt eller vem som är skyldig. Rectify är berättat i makligt tempo. Ett avsnitt är en dag i handlingen. När säsong två startar har det inte gått ett år utan en dag. Även berättande är lågmält, vilket gör att de dramatiska scenerna sticker ut ännu mer. Även här misstänker jag att den som gillade första säsongen också kommer att älska andra.
The Killing har precis avslutat sin fjärde säsong. Det regnar fortfarande i Seattle. Linden och Holden har däremot flytta från arbetarklasskvarteren för att istället utreda ett mord på en av stadens rikaste familjer. Joel Kinnaman som varit förfärlig i Johan Falk och Snabba Cash visar att han kan vara riktigt bra när han får seriöst material att jobba med.
Några böcker har det blivit också. Stoner om jordbrukarsonen William Stoner som via ett antal omvägar börjar hamnar på universitetet och täcker allt mellan glödande kärlek till lika glödande klasshat. Slutstation Brooklyn gjorde rejäl skandal när den kom ut 1964 ock handlar om prostituerade Tralala som lever på att ragga upp sjömän och sno deras plånböcker samt Harry som gör sitt allra bästa för att inte sno från den strejkkassa han är kassör för.
Celanders förlag har samlat ett antal korta berättelser av Bertolt Brecht i Historier om herr Keuner. Sjukt bra. Tankekraft har översatt Michel Foucaults föreläsningsserie Biopolitikens födelse. Om du någonsin översatt en enda rad inser du vilket jäkla jobb översättarna Sven-Olov Wallenstein och Gunnar Holmbäck lagt ner. Galna mängder respekt för alla er som orkar göra filosofi tillgänglig på det här viset.
När jag hörde Sleaford Mods första gången föreställde jag mig en socialarbetare som fått nog av klassamhällets baksidor, sagt upp sig för att istället resa runt med buss och vråla ut sitt hat till tonerna av något som låter som The Streets på helt fel mediciner. När jag undersökte saken närmare visade sig att så också var fallet. Själva beskriver de musiken som ”electronic munt minimalist punk-hop rants for the working class and under from Nottingham, UK”. Leta gärna upp videon ”Tied Up In Nottz” som är hämtat från albumet Divide and Exit och dra dina egna slutsatser.
Min allra största idol Margaret Dygas har släppt en ny tolva. Jag har skrivit det förr men det är värt att upprepa. När house är riktigt jäkla bra låter det ungefär som något Margaret Dygas gjort. In Wood är släppt på Perlon, ett av få skivbolag som aldrig någonsin ger ut en dålig skiva.
Ur Arbetaren #35 2014
Skumrask 