Jag började inte läsa romaner förrän i vuxen ålder. Visst hade jag böcker hemma när jag växte upp. Men uppslagsverken jag bläddrade sönder bjöd knappast på några större litterära upplevelser. I den mån det överhuvudtaget fanns bokhyllor i mina kamraters hem stod där oftast helt andra saker än böcker. Det fanns inget att inspireras av. Ingen att diskutera med. Att mina obehöriga lärare inte heller läste böcker gjorde inte saken bättre.
När jag väl började kunde jag ändå inte ta berättelserna till mig. Allt var påhittat. Författare var människor som kom från bildade kulturfamiljer och levde sina liv i skyddade miljöer. De visste ingenting om livet. Det fanns absolut ingenting de kunde lära mig.
Redan några sidor in i Kärlek i Europa insåg jag att jag hade haft fel. Efter ytterligare några sidor var det som om jag fått en storasyster. Någon som redan gjort alla misstag jag själv var i färd med att göra. Som passerat alla gränser jag själv ville passera. Någon som visste hur det kändes krascha och sakta ta sig upp igen. Som sa åt mig att vara den jag vill, älska som jag vill och strunta i vad andra tycker om det. Som lärde mig att inte skämmas utan vara stolt, hur snett det än verkade gå.
Dina böcker kommer alltid att vara den där storasystern för mig. Som lyssnar när ingen annan förstår. Farväl Birgitta. Tack för allt du lärt mig om livet.
Skumrask 