Det finns skådespelare som kan lyfta i stort sett vilken film som helst. Sedan finns det några få som lyfter filmerna så mycket att filmerna inte klarar av att hänga med hela vägen. Philip Seymour Hoffman var en sådan skådespelare. Jag vet inte hur många gånger jag gått ut från en biograf och tänkt att ”filmen var sådär, men Philip Seymour Hoffman var helt lysande”. Faktum är att Hoffman alltid – med ett enda undantag eller tre om jag ska vara generös – var betydligt bättre än filmerna han medverkade i.
Första gången jag la märke till honom var i rollen som Scotty i Boogie Nights från 1997 där han lyckas gestalta någons sorts världsrekord i olycklig kärlek till filmens huvudperson Mark ”Dirk Diggler” Wahlberg. Efter det gör han i stort sett en riktigt bra biroll om året fram till sin första stora huvudroll som Truman Capote i filmen Capote, en insats som gav honom en Oscar för bästa manliga huvudroll. Och, ja. Philip Seymour Hoffman är oerhört mycket bättre än den intetsägande filmen.
Där emellan hann han briljera som den sorglösa men samtidigt extremt sorglige gamängen Freddie Miles i The Talented Mr. Ripley och som Brandt i The Big Lebowski, en av de roligaste filmer som gjorts. Han samarbetar på nytt med regissören bakom Boogie Nights, Paul Thomas Anderson, i Magnolia som möjligen är undantaget som bekräftar regeln då jag knappt kommer ihåg Philip Seymour Hoffmans karaktär Phil Parma. Han medverkar också i en annan vansinnigt rolig film, Happiness av Todd Solondz. Ok, en kanske måste ha ganska speciell humor för att uppskatta filmen. Men jag älskar den.
Faktum är att han till och med lyckas lyfta fruktansvärda inbördeskrig-pekoralet Cold Mountain genom sin roll som den korrupte och hale prästen Veasey, som när han ertappas med att stjäla förklarar att gud inte bryr sig om privat egendom.
Efter Oscarn för Capote blir det fler huvudroller. Ingen av filmerna gör honom dock rättvisa. Praktexemplet är The Master där Philip Seymour Hoffman är overkligt bra som sektledaren Lancaster Dodd som sägs vara baserad på sience-fiction-författaren tillika scientologins grundare L. Ron Hubbard. The Master är en av filmhistoriens största mysterier. Dels är det mycket märkligt att filmen kammade hem ingen istället för samtliga skådespelar-oscars eftersom Amy Adams, Joaquin Phoenix och Ambyr Childers är nästa lika bra som Hoffman. En skandal helt i klass med att filmer som Braveheart, Den engelske patienten och Argo vunnit bästa film. Ännu konstigare är det att Paul Thomas Anderson kunnat göra en så medioker film med tanke på både en oerhört fascinerande bakgrundshistoria och de bästa skådespelarinsatser det går att föreställa sig.
Den enda film, möjligen med undantag för The Big Lebowski och Happiness, som kom upp i samma klass som Hoffman själv är den sorgligt förbisedda Synecdoche, New York från 2008 i regi av Charlie Kaufman. Det är en sån där film så får en att gråta i en timme och fundera i år. Faktum är att jag fortfarande ofta tänker på alla turer, nivåer och konsekvenser i denna magiska film.
Att Philip Seymour Hoffman nu lämnat oss bara 46 år gammal lär oss ytterligare en sak om den där guden som inte bryr sig om privat egendom. Hen kan fan ingenting om film heller. Vila i frid.
Ur Arbetaren #6 2014
Skumrask 