Jag har tidigare skrivit en del om hur politiker förespråkar privatiseringar av det offentliga som en form av social prevention. När ett offentligt eller allmänt rum privatiseras slutar besökarna att vara medborgare och förvandlas istället till exempelvis kunder. På så sätt kan exempelvis ungdomsgäng, missbrukare och andra som inte är betraktas som potentiella kunder vägras tillträde.
I Finspång, Norrköping och Eskilstuna har ett antal offentliga miljöer nyligen byggts om med det uttalade syftet att få bort missbrukare. I Finspång har kommunen till och med satt upp högtalare som spelar klassisk musik för att bli av med oönskade besökare. Varför de tror att missbrukare skulle tycka särskilt illa om klassisk musik är i skrivande stund oklart. Jag menar, varför inte spela Swedish House Mafia?
Marie Edling, stadsträdgårdsmästare i Norrköping, tycker att resultatet är ”helt fantastiskt” och säger till Östnytt att:
– Vi har tänkt på att skapa en park som är mycket mer trygg, mer öppen. Att människor inte behöver känna sig utsatta här, säger Marie Edling.
Men ”människor” verkar Edling mena personer utan missbruksproblem.
Det här är bara några i en lång rad exempel. Så kallade ”luffarsäkra bänkar” – det vill säga bänkar som är konstruerade på så sätt att de är omöjliga att sova på – är numera standard i urbana miljöer.
Förutom det faktum att flera kommuner uppenbarligen tycker att sociala frågor bör hanteras av trädgårdsmästare och arkitekter kan vi konstatera en sak. Det skrer en mycket medveten gallring i våra urbana miljöer. Vissa är önskvärda, andra är det inte. Medborgare förvandlas till konsumenter i vissa fall. I andra fall devalveras medborgarskapet och bara skötsamma icke-missbrukare får tillträde. Kan man inte privatisera offentliga miljöer för att bli av med oönskade besökare kan man åtminstone bygga om den.
Skumrask 