Den här veckan har jag nöjet att presentera ett reportage om en marionetteater i Salzburg. Papperstidningen är värd att köpa bara för de fina bilderna.
Dessutom fortsätter Fredriks serie om OOO och Jane har träffat en kvinna som tycker det är dags att starta en fackförening för hushållsarbetare. Personligen tycker jag det är bra att fler och fler former av arbete erkänns som just arbete och att arbetare organiserar sig.
I tidningen hittar du också som vanligt både min egen och Rebeckas spalt. Ja, du kan som vanligt tjuvläsa min här nedan:
[Onda tankar] Homeland
Den fåniga klyschan “think different” förknippas ofta med nyligen avlidne Applebossen Steve Jobs. Tv-serien Homeland handlar om två personer som tänker just annorlunda. Med största säkerhet inte på det sätt Jobs menade. Latent psykotiska CIA-agenten Carrie Anderson (Claire Danes) som ständigt knaprar piller för att hålla galenskapen på avstånd och marinsoldaten och före detta krigsfången Nicholas Brody (Damian Lewis) som högst troligt både bytt sida och konverterat till islam under sin fångenskap. Det är just tankarna som är skurken i dramat. Inte handlingar som terrordåd, inte personer som bytt sida, utan just tankar som riskerar att poppa upp som aliens och drabba sina värddjur och deras omgivning med full kraft. En bönematta skrämmer mer än en revolver. En bön mot Mecka mer än eventuella terrordåd. Kan man lita på agent Andersson eller är hon skvatt galen och inbillar sig? Är hennes tankar säkerhetsrisken? Och om helyllekillen Brody kan byta sida, vem står på tur härnäst? Medan Anderssons annorlunda tankar hålls under kontroll med psykofarmaka, finns det inget piller i världen som hjälper mot ideologi. Homeland är en riktigt välgjord thriller som påminner om The Manchurian Candidate och och tyska Die Welle, med skillnaden att skurken i dessa är förra århundradets tankemonster, kommunismen och inte som i Homeland islam. Om du inte låter dig imponeras av det kan jag avslöja att Homeland är värd att se enbart för Claire Danes insats som CIA-agenten Andersson.
Andra säsongen drar igång i USA och på internet på söndag. SVT visade första säsongen nästan samtidigt som den gick i USA. Så även den här gången. Boka in måndagskvällar med start 8 oktober. Och tänk gärna annorlunda.
[Studiecirkel] Berlin Alexanderplatz del sju
Det är dags att säga något om Rainer Werner Fassbinders filmkonst. Denne extremt produktive regissör lyckades samtidigt hålla förvånansvärt hög kvalitet. En av de bästa sakerna med Berlin Alexanderplatz är hur han har gestaltat seriens huvudperson Franz Biberkopf. Han har visserligen en utmärkt litterär förlaga och en imponerande skådespelarinsats signerad Günter Lamprecht till sin hjälp. Men det är ändå fascinerande att se hur en så i grunden osympatisk person som Franz tillåts växa till en karaktär att känna känslor för. Skillnaden mellan Franz och huvudpersonerna i ack så många serier, böcker och filmer är just att han får vara osympatisk. Han får han svagheter och bete sig illa, riktigt illa, utan några bortförklaringar. I det avseendet påminner han en del om huvudpersonen i världens finaste gangsterepos, Once upon a time in America, Robert de Niros extremt obehaglige ”Noodles”.
Franz drivs inte av hämnd, vi slipper ta del av amatörpsykologiserande barndomsskildringar och det finns inga ursäktande omständigheter. Samtidigt som detta gör Franz ännu mindre sympatisk, gör det honom också till en levande person. Någon vi bryr oss om fastän vi inte älskar. En person av kött och blod som berör trots hans fel och brister. Paradoxalt nog stärker detta även hans goda sidor. Så när Reinhold slänger av honom från en bil oroar vi oss. Vi undrar om han klarade sig. Det gör riktigt ont att se hur hans arm krossas under den efterföljande bilen. Vi undrar hur han ska klara den hårda berlinvardagen med bara en arm. Eller med andra ord, vi låter oss förföras av riktigt stor filmkonst.
Skumrask 