Den här veckan har Moa varit i Chile och Lars kollat in senaste och sista säsongen av Breaking Bad. Jag har skrivit en del själv också. Mer om det senare. Men först mina tips:
[Rättvisa] Free Pussy Riot (och en jäkla massa andra)
I februari i år stormade punkbandet Pussy Riot in i Frälsarkatedralen i Moskva och genomförde en improviserad spelning under några minuter där de bland annat bad gud frälsa dem från Vladimir Putin.
Pussy Riot gjorde egentligen varken mer eller mindre än vad man kan begära av varje seriöst punkband. De förolämpade både jordiska och himmelska makter. I det här fallet råkar tyvärr dessa makter representeras av Vladimir Putin och den rysk-ortodoxa kyrkan och dessutom sakna både humor och anständighet. Så när en filminspelning av framträdandet hamnade på Youtube greps bandet. De har suttit i fängsligt förvar sedan dess. För någon vecka sedan inleddes rättegången och medlemmarna riskerar sju år fängelse för ”huliganism”.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Tidningar runt om i världen har skrivit spaltmeter, artister som Sting och Red Hot Chilli Peppers har protesterat, bland andra Pete Townsend, Jarvis Cocker, Johnny Marr, Martha Wainwright och Neil Tennant har skrivit ett öppet brev med krav att Pussy Riot omedelbart släpps fria. Till sist har situationen blivit så generande för Vladimir Putin att han, enligt tyska tidningen Der Spiegel, nu överväger att göra just vad brevskrivarna kräver.
Att det sitter tre unga musiker inför rätta och riskerar sju års fängelse för att ha framfört ett musikstycke och skrikit slagord i en kyrka är givetvis förfärligt. Men det är faktiskt en sak som är ännu värre. Det sitter en väldig massa fler människor i fängelse för att de sagt, skrivit eller sjungit eller till och med tänkt skriva saker som misshagar diverse potentater. Dawit Isaak, Martin Schibbye, Johan Persson och tusentals andra.
En överväldigande majoritet av dessa kommer inte att få någon internationell kampanj på Facebook med hundratusentals medlemmar. Det kommer inte att skrivas om dem i morgontidningarna. Vi kommer inte att skriva om dem här. Varken Sting, Jarvis eller Neil Tennant kommer att begära att de släpps fria. Vi kommer inte ens att känna till dem.
Jag säger inte att kampanjen för att frige Pussy Riot är fel. Tvärtom. Men skänk alla de andra en tanke, eller ännu hellre, försök göra något för dem. Att låsa in någon för vad hen tycker är aldrig någonsin ok. Det finns aldrig några ursäkter. Att fördöma och bekämpa regimer som gör detta är lika viktigt som att kämpa för att de som sitter fängslade släpps fria.
[Citatmaskin] Gore Vidal 1925 – 2012
Författaren Gore Vidal var en av de offentliga USAs första öppet homosexuella personer och kom ut ungefär ett halvt sekel innan Anja Pärson lärt sig stava till skatteplanering. Romanen The City and the Pillar från 1948 skapade stor skandal på grund av sina skildringar av homosexuell kärlek, skildringar som inte förekom på den tiden. Gore Vidal må ha sagt en del stolligheter mot slutet, men i sina bästa stunder kunde han leverera bitska repliker som ingen annan. Som exempelvis den gången då författarkollegan Norman Mailer klippte till honom och han kommenterade detta med att orden svikit Norman Mailer ännu en gång. Min personliga favorit är följande:
Democracy is supposed to give you the feeling of choice like, Painkiller X and Painkiller Y. But they’re both just aspirin.
Vila i frid Gore Vidal.
[Den ultimata teveserien] Berlin Alexanderplatz
När Rainer Werner Fassbinder dog 1982, 37 år ung, hade han gjort 40 långfilmer på 13 år. Inte nog med det. Flera av dem är mästerverk. Hur mycket jag än gillar The Wire, Breaking Bad, Deadwoood och alla andra fantastiska tv-serier som producerats de senaste åren kommer ingen av dem i närheten av Fassbinders filmatisering av Alfred Döblins bok Berlin Alexanderplatz. Boken skrevs 1929 och handlar om några tragiska livsöden i Berlin under Weimarrepublikens 20-tal, en period som präglades av ekonomiskt och ett politiskt kaos där socialister som Karl Leibknecht och Rosa Luxemburg kämpade mot den framväxande nazismen. Men Berlin var också, precis som nu, Europas kulturella centrum
Fassbinders filmatisering från 1980 är ursprungligen en nästan 15 timmar lång film, världens längsta spelfilm till och med, som klippts om till en 13 avsnitt lång serie. Den börjar med att hallicken och småfifflaren Franz Biberkopf (Günter Lamprecht) muckar från kåken efter att ha avtjänat ett straff för att ha mördat sin flickvän. Vi får följa hans och ett antal andra trasiga själars kamp för ett anständigt liv i ett Berlin som sannerligen inte gör det lätt för dem.
Berlin Alexanderplatz kanske kan kanske upplevas som opolitisk. Men även om Franz Biberkopf och många av de andra trasproletärerna som rör sig bland sjaskiga bordeller, sämre krogar, mörka gränder och råtthål till lägenheter varken är politiskt engagerade eller guds bästa barn är deras blotta existens på samhällets absoluta botten i högsta grad politisk. Deras värld påminner dessutom väldigt mycket om vår med ekonomisk kris, social utslagning, ökade klyftor, fascister på gatorna, fascister i parlamenten och en undergång som väntar runt hörnet.
Berlin Alexanderplatz finns sedan ett par år finns i en restaurerad version. Avsnitten ligger också ute på Youtube. Men som en person helt obekymrad av tidsliga och rumsliga aspekter skrev i en kommentar gäller det att skynda sig. Det är inte Fassbinder själv som lagt ut dem, så det gäller att passa på. Själv tänker jag se den igen och återkomma med hyfsat spolierfria reflektioner framöver. Gör det du också så blir det som en studiecirkel.
Skumrask 