Det är illa nog att inte ha ett fast jobb. Inte veta vad som händer på sikt. Inte kunna planera. Bara ha schema för några dagar eller veckor framåt hos någon arbetsgivare som exempelvis IKEA som försöker smita undan sitt ansvar som just arbetsgivare.
I ett sådant läge är det ännu värre än vanligt att bli sjuk. Den som är borta för länge kanske inte får något nytt schema överhuvudtaget. Många går till jobbet fast de är sjuka. Men ibland går det givetvis inte. Den som bryter benet och har ett jobb som förutsätter rörlighet kan givetvis inte göra det.
Men vi lever i en civiliserat land. Även den som saknar fast anställning kan sjukskriva sig. Med lite tur går det att komma tillbaka till jobbet när gipset är borta. Slutet gott, allting gott?
Tyvärr inte. Försäkringskassan kan nämligen få för sig att den som sitter hemma gipsad borde jobba ändå. Men någon annanstans än vanligt.
Den som saknar anställning, saknar ju anställning och kan därför inte vara hemma från sin anställning och ska därmed stå till arbetsmarknadens förfogande. Det går att utföra massor av jobb med brutet ben. Åtminstone efter en näve värktabletter. Åtminstone i teorin.
Som springvikarie kan du aldrig vara för sjuk för att gå till ditt jobb. Du har nämligen inget jobb. Det spelar ingen roll att du jobbat där nästan ett år och är lovad fortsatt arbete så fort du blir frisk.
Frågan är om en springvikarie eller andra osäkert anställda någonsin kan vara för sjuka för att arbeta. I teorin finns alltid någon arbetsuppgift någonstans du kan utföra vad du är har för sjukdom och hur sjuk du än är.
I Arbetslinjens Sverige straffar Försäkringskassan de som hamnar utanför en extra gång. För staten skjuter så gärna till…
Skumrask 