Jag har haft en jäkla massa jobb. Lagerarbetare, affärsbiträde, flyttgubbe, lärare, dörrvakt, grovstädare, rivningsarbetare, manusförfattare, ställningsbyggare, adjunkt, bartender, journalist, krögare, projektledare, fritidsledare, verksamhetschef och truckförare.
En enda gång i hela mitt liv har jag varit fast anställd. Det varade i knappt två år. Resten av tiden har jag haft visstidsanställningar, vikariat, projektanställningar eller fakturerat.
Detta gör alla kontakter med Försäkringskassan och A-kassan krångliga. Bara att få fram en sjukpenninggrundande inkomst är en hel vetenskap. Eftersom jag nästan aldrig är sjuk är det knappt värt besväret att ens försöka. Oftast är det min FA-skattsedel som ställer till problemet. Särskilt i kontakten med a-kassan.
Sist jag hade med dem att göra försökte jag förklara att jag hade slutat på mitt deltidsjobb och ville ha a-kassa till jag hittade en ny sysselsättning. Men att jag dessutom fortfarande hade jobb en dag i veckan som jag fakturerade för.
Efter en tung suck förklarar den vänlige och pedagogiske handläggaren att detta inte var så bra. Att jag inte fick ha ”företag” samtidigt som jag gick på a-kassa. Jag förklarade att jag inte hade något företag, men däremot betalade in delar av skatt och sociala avgifter själv.
Det förstod han, men det gjorde inte saken bättre. Antingen fick jag sluta med det eller försöka övertyga a-kassan om att det jobb jag fakturerade för var en sorts ”hobbyverksamhet” som jag bedrev i väldigt liten utsträckning och för mitt eget höga nöjes skull.
Det skulle det kännas märkligt att kalla mitt yrke – som jag utövat ett antal år och utbildad mig sex år på universitet till – för ”hobby”. Jag undrar om de säger så till alla med f-skatt, inte bara kulturarbetare. Jag har vänner med f-skattsedel som jobbar med städning, snickeri, reklam, plattsättning och så vidare.
Hej, jag heter Fredrik. Min hobby är att kakla om vilt främmande människors badrum. Men inte så ofta.
När jag blivit av med mitt ena jobb förslår alltså a-kassan på fullt allvar att jag även ska göra mig av med mitt andra. Eller låtsas att det är en hobby. Problemet är bara att detta jobb är min enda inkomstkälla och att jag fått samtliga övriga jobb de senaste tio åren tack vare detta.
Jag har heller inte min FA-sedel för att jag vill vara företagare, entreprenör eller fiffla med skatt eller socialförsäkringar. Jag har den för att jag inte har något val. För att jag inte får vissa uppdrag annars.
Jag är en vanlig arbetare, som i praktiken saknar trygghet, semester, kollektivavtal och en rad andra saker jag tar för givet när jag har en anställning. Jag får finna mig i att klara mig utan a-kassa, trots att jag blivit arbetslös och är medlem i a-kassan sedan en massa år tillbaka.
Visst, jag har själv valt att leva på det här viset. Jag vill inte ha ett fast jobb. Vill inte sitta på samma ställe mellan nio och fem för all framtid. Eller ens i en vecka.
Däremot vill jag ha samma trygghet som alla andra anställda. Jag vill ha en fackförening som tar tillvara på mina rättigheter även om jag inte är fast anställd. Även om jag byter arbetsplats ofta. Jag vill ha en fackförening som enar mig och mina kollegor istället för splittrar. Som verkar för ett rättvisare samhälle, inte ett med ökade klyftor. Ett fack som förlägger sin ilska över missförhållande på arbetsplats där de hör hemma, hos ledningen. Inte hos arbetskamraterna.
Jag vill ha ett socialförsäkringssystem som inte är anpassat efter hur arbetsmarknaden såg ut när mormor och morfar var yrkesverksamma. Jag vill ha a-kassa när jag är arbetslös, sjukpenning när jag är sjuk och föräldrapenning när jag är föräldraledig.
Är det för mycket begärt?
Läs också:
Skumrask 