Dags att förlänga teorin om spotifiering. Jag vill lägga till två aspekter delvis relaterade till krånglopol. Den första är ”valsyldighet”.
Det sägs ofta att en fri marknad leder till ökad valfrihet. Det är inte sant. Att välja är oftast inte en frihet utan en skyldighet. Vi hamnar regelbundet i situationer där vi måste välja bland ett antal alternativ.
Väljer vi inte välja själva väljer någon annan åt oss. Ofta handlar det om val mellan sådant vi inte klarar oss utan.
De flesta människor har direkt eller indirekt ett telefonabonnemang, ett avtal med elleverantör och ett bankkonto. Läser du detta hemifrån har du ett avtal med en internetleverantör. Eller så är det din granne som gjort just det valet åt dig.
Några av oss har valt hur våra pensionspengar ska placeras. Någon annan har valt åt de som valt att inte välja.
Varje gång vi konsumerar står vi inför en massa val. En del kan vi hoppas över helt om vi känner för det. Andra inte. Få av oss vill exempelvis leva utan elektricitet hemma.
Alternativen vi är skyldiga att välja bland har oftast som syfte att generera profit. Ta telefoni till exempel. En rad företag erbjuder abonnemang. Målet för företagen är att tjäna pengar genom att erbjuda tjänster. Profit är målet och verksamheten är ett medel.
Hade det funnits en allmännyttig organisation som erbjöd telefoni skulle syftet istället vara att just erbjuda telefoni. Pengarna som rullade in skulle användas för detta syfte. Inte hamna i någons fickor. Avgifterna för exempelvis fast telefoni skulle vara mycket låga eftersom infrastrukturen redan är byggd. Dessutom skulle organisationen spara en hel del pengar på att inte göra reklam.
För oss som ringer skulle detta innebära sann valfrihet. Det vill säga friheten att inte behöva välja.
Skumrask 