Mysiga fik och vräkta grannar

I Sydsvenskan raljerar Mona Masri över protesterna mot ett bostadsrättsbygge på Möllan i Malmö. Masri tycker är begripligt att klaga på att det byggs bostadsrätter istället för hyresrätter. Men om man klagar på att det blir dyrare att bo kring Möllan eller på ”det fantastiskt rika utbudet av kaféer, restauranger och barer” kan man ta sitt nyinflyttade medelklasspatos och flytta till ”gettot” och leka fattig istället.

Jag är ledsen om jag kraschar någons illusioner, men gentrifiering handlar inte bara om att det öppnar några nya fik med sjuttiotalsinredning och soyasmörgåsar. Det är bara en lycklig slump som ingen någonsin protesterat mot (jo, ok, det är det, men det är en annan historia).

Gentrifiering handlar om segregering. Det är en process där människor flyttas. Några av dem frivilligt, andra för att de inte har något val. Rika hamnar på ett ställe, fattiga på en annat. Och det har inte med etnicitet eller invandring att göra utan med klass. Det handlar om pengar.

Är du nyfiken på vad nästa steg i ”statushöjningen” blir föreslår jag ett besök i teppenyakihelvetet kring Nytorget på östra Södermalm i Stockholm. Men någon måste ju har råd att shoppa komplicerade vitvaror, designade barnkläder och all sin mat från Saltå Kvarn Concept Store också.

Precis som Masri har jag växt upp i ett ”getto” med en pizzeria så jag uppskattar också det myllrande utbudet i en nygentrifierad stadsdel. Men de mysiga fiken är bara behagliga symptom. Så länge du har råd att fika där. Så länge du har råd att bo kvar.

För det finns andra symptom i gentrifierade stadsdelar som är minst lika vanliga som fler kaféer, restauranger och gallerier. Fler vräkningar till exempel.

Så en sak borde glädja Masri. ”Statushöjningar” kommer att innebära att en massa människor flyttar till ”gettot”. Dock inte för att de vill, utan för att de måste.