Verksamheten har lagt ner Piratbyrån. Bra. Det är knappast någon hemlighet att jag varit missnöjd med byråns utveckling.
Men jag tänker inte vara bitter utan blicka framåt istället. Genom att minnas varför vi en gång startade. Ett steg tillbaka, ett oändligt antal steg framåt.
I begynnelsen handlade Piratbyrån inte bara om fildelning. Byrån var snarare ett initiativ till att göra fildelning till en mycket större fråga om hur vi fördelar rikedom och arbete i hela samhället. Inte bara på nätet.
Det handlade också om rätten till information och kommunikation om det så rörde patent på aidsmedicin i tredje världen eller kollektivtrafiken runt hörnet. Vi snackade om rätt till sjukvård, rätt till medborgarskap och rätt till grundinkomst.
Särskilt kul var det att diskutera privat ägande. Vi älskade när mindre begåvade representanter för småborgerligheten jämförde fildelning med snatteri och vräkte ur sig saker som ”men det är ju precis som att gå in på Konsum och sno en liter mjölk”. Det var nämligen precis det vi ville diskutera.
Tro mig. Om det hade varit i princip gratis att göra ett oändligt antal liter mjölk av en liter mjölk hade ingen accepterat att den kostat 9 kronor i affären.
Vi hade heller inte fängslat den som uppfann ett smidigt system för att distribuera de här gratiskopiorna.
Jag kan också garantera att vi hade hittat på ett sätt att försörja den som producerade den första litern. Om denne själv inte hunnit före, vilket vore högst troligt.
För det handlade aldrig om att beröva några stackars konstnärer deras levebröd. Flera av oss som startade Piratbyrån levde och lever själva på att sälja vår upphovsrätt och är själva ”stackars konstnärer”.
Att det skulle finnas en konflikt mellan fildelare och upphovsmän är en myt som kulturindustrin med stor framgång fått särskilt gammelmedia att reproducera.
Konflikten inom kulturindustrin står mellan arbete och kapital, precis som överallt annars. Mellan de som arbetar och de som köper vårt arbete, som i vilken annan jävla fabrik som helst.
De gånger jag blivit bestulen som upphovsman är det min arbetsgivare som varit skurken. Inte de som konsumerar mina filmer, teveprogram eller texter.
Så Piratbyrån kanske inte finns längre. Men frågorna om hur vi fördelar tillgångar, kommunicerar och sprider information är mer aktuella än någonsin.
Så länge leve Piratbyrån!
Skumrask 