Spotifiering behöver inte handla om platser eller om fysiska produkter. Den närmaste tiden tänkte jag ta upp spotifieringen av bland annat minnen och veckodagar.
När jag var i Berlin för en tid sedan roade jag mig med att gå på DDR-museer. Det finns en mängd olika att välja bland och vi kan för enkelhetens skull dela in dem i tre kategorier; de kommersiella, de ideologiska och de historiska. Alla sysslar i olika stor utsträckning med spotifiering.
De finns gott om museum, eller snarare museiliknande verksamheter, som drivs av kommersiella intressen kring det som i Tyskland kallas ”ostalgi”, det vill säga DDR-nostalgi.
Två exempel är ”DDR-Museum”som ligger på Karl Liebknecht Strasse och ”Ostalgi am Alex” vid Alexanderplatz. Fruktansvärda frosserier i DDR-kitsch där man lugnt kan utgå från att det mesta som visas är förvanskat och att utställningarnas enda syfte är att generera cash. Det är bara en tidsfråga innan någon bygger DDR-land, en ostalgisk theme park. Ett Disneyland med John Blund, trabanter och Katarina Witt istället för Kalle Anka och hans vänner.
Betydligt lömskare är de ideologiska museerna. Ett typiskt exempel är privata ”Checkpoint Charlie” vars främsta syfte verkar vara att visa hur god kapitalismen är. För att understryka tesen visas bilder på bland andra Gandhi, Dalai Lama och Martin Luther King Jr. Det framgår inte riktigt vad dessa personer har med saken att göra men jag antar att det är någon form av innocence by association.
Det mest pikanta är dock de förbehållslösa (och troligen betalda) hyllningarna till den högervridne tidningsmannen Axel Springer som under kalla kriget lät bygga sitt högkvarter precis intill berlinmuren. På en skylt stod det något i stil med att ingenstans i världen var kontrasten mellan diktatur och frihet så stor som där.
Stasis gamla högkvarter inrymmer däremot ett riktig bra historiskt museum. Det drivs av en förening som består av gamla DDR-dissidenter. Trots att utställningen av förklarliga skäl är DDR-kritisk upplevde jag att den gav en betydligt mer nyanserade och i vissa avseenden positiv bild av DDR.
Enda spotifieringsfläcken är den korridor som sponsras av jehovas vittnen. Det är visserligen tydligt skyltat att det rörde sig om just sponsring. Men ändå. Var går gränsen? Om det hade betalat dubbelt så mycket kunde de fått en hälften så stor skylt som berättade att de rörde sig om vinklad information? Vilka grupper, organisationer och särintressen är välkomna att köpa en del av utställningen?
Vad händer när historien inhägnas? När minnen förvanskas av kommersiella eller ideologiska skäl. När alla museer är spotifierade och har mer eller mindre dolda agendor. När historien har blivit en vara som anpassats till en målgrupp.
Skumrask 