Hittade en fin gammal kampanj från tiden kring millenieskiftet. Den föddes ur en djup frustration över att det inte fanns några politiska alternativ. Det fanns ingen som på allvar kritiserade hur samhället var och är organiserat. Som ifrågasatte arbetets former. Som undrade hur det kan komma sig att vår produktiva förmåga, vår kreativitet, våra drömmar och vårt gemensamma slit var reducerat till ett sätt att skapa vinster åt andra.
Som väckte oss på morgonen och frågade hur det kommer sig att vi var på väg till ett jobb vi hatar, för att tillverka saker ingen behöver bara för att någon tjänar pengar på det. Som attackerade grunden och inte bara konsekvenserna. Som ville bota själva sjukdomen, inte bara lindra dess symptom.
Det handlade aldrig om att inte arbeta. Det handlade om att inte vara arbetare. Personligen fiskar jag gärna på morgonen, murar en vägg på dagen, passar andras barn på kvällen och skriver ett filmmanus framåt natten. Men jag vill varken vara fiskare, murare, fritidsledare eller kulturarbetare.
Det är slående hur aktuell kampanjen fortfarande är. Idag är situationen ännu värre än då. Den etablerade politiska vänstern saknar helt förmågan att föreställa sig själva vid makten. Istället för att begära frigörelse sysslar de med olika typer av identitetspolitik. Istället för egna visioner, krav och alternativ ägnar de sig åt att protestera mot andras politik och i bästa fall bromsa utvecklingen lite grann.
Det räcker inte. Arbetarpartiet mot arbete kräver noll timmars arbetsdag med bibehållen lön.
Skumrask 