Precis som i en annan betydligt bättre film där huvudpersonen heter Kowalski och handlingen kretsar kring en bil, är temat flykt. Den här gången är det dock inte Kowalski som flyr utan alla andra.
Den vita medelklassen lämnar USAs storstäder i hundratusental. Ibland till mer eller mindre inhägnade förorter. Ibland till så kallade ”off-worlds”, ett namn som lånats från Blade Runner, i någon ödslig trakt inte sällan i någon annan delstat varifrån de sedan veckopendlar.
I Los Angeles är den här utvecklingen tydligast. Under 90-talet flyttade fler än 200 000 vita från stan. Många hamnade i off-worlds som St Geroge, Utah och Casa Grande, Arizona*. Utvecklingen ser ungefär likadan ut i bilkrisens huvudstad Detroit.
Hursomhelst. Gran Torino handlar om en av de få som blivit kvar där, nämligen Clint Eastwoods karaktär koreaveteranen Kowalski. Kowalski är den ende vita personen i området. Hans närmaste grannar är asiatiska immigranter från Hmung-folket.
Konflikten i Gran Torino påminner väldigt mycket om den i Eden Lake. Vad är bästa medicin om du finner dig omgiven av främlingar du inte gillar. Kowalski stör sig lika mycket på sina grannar som det präktiga paret störde sig på arbetarklassen. De har också samma grundinställning. De vet vad som är bäst för andra.
Det finns dock en betydande skillnad. Medan paret lyckades med konststycket att på samma gång tycka både illa och synd om sina ofrivilliga klienter inser Kowalski snart att han har en hel del gemensamt med grannarna. Faktiskt betydligt mer än med sina egna barn.
Granarna är egentligen bra människor med sunda värderingar. De behöver bara en fast hand som pekar var de kan klippa sig och skaffa riktiga jobb. Kowalski kan till och med tänka sig umgås med grannarna så länge han får gömma sig bakom rasistiska tillmälen.
Om Kowalski lyckas bättre än Jenny och Steve tänker jag inte avslöja. Gran Torino är en bra film om du gillar stereotypa könsroller och positiv rasism.
* Läs gärna mer om detta i Mike Davis ”City of Quartz”.
Skumrask 