Allt var inte elände! Här några mer eller mindre kulturrelaterade favoriter från året. Och lite elände. Ok, ganska mycket elände. Men om du skrollar finns lite fin musik längst ner.
Hursomhelst, här är årets…
Noveller som börjar dåligt: Hemlängtan till en annan värld
De flesta historierna i Ottessa Moshfeghs ”Hemlängtan till en annan värld” börjar banalt och klichéartat, som om typ jag hade skrivit dem. Men så dyker det upp en mening som måste läsas om och om igen med stigande skräckblandad förtjusning. Som att väckas av en örfil. Moshfegh är mest känd för boken ”Ett år av vila och avkoppling” och mycket är i samma uppfriskande nihilistiska stil.
Kockar: The Bear
TV-serien The Bear är med på den här listan för tredje året i rad. Det finns egentligen inte så mycket att tillägga förutom att årets säsong innehöll en hel del tillbakablickar från när Carmys bror drev restaurangen. Matnörderier på en korg med michelinambitioner är kul, matnörderier på ett gatukök är ännu roligare. Det finns nog ingenting jag respekterar mer än när någon är hängiven och ambitiös med sådant som många andra betraktar som skräp.
Nyord: Manipulationsanordning
Det är nånting så fascinerande med det här. Läs själv. Eller lyssna.
Guilty pleasure: Självhjälpsböcker
Arnold Schwarzenegger mailar mig varje dag med värdefulla råd om träning (gå 10 000 steg om dagen), tips om vilka kosttillskott som är värda att lägga pengar på (inga) och allt möjligt annat jag behöver veta för att kunna upprätthålla min hälsosamma livsstil. Ok, han mailar inte mig personligen, jag är med på hans maillista. Ok, jag lever inte särskilt hälsosamt, men med tanke på den enorma mängd självhjälpsböcker jag konsumerar borde jag göra det. Givetvis har jag Arnolds egen både på engelska och svenska.
Problemet är att de inte fungerar. Oftast är råden för generella. Jag har hört dem förut och stoppar genast informationen på samma ställe i hjärnan där jag förvarar andra präktiga riktlinjer jag inte bryr mig om att efterleva, som att äta mer fibrer.
Därför blev jag mycket glad när jag hittade komikern Amy Poehlers tio år gamla ”Yes Please”. Det är egentligen ingen självhjälpsbok men innehåller en massa användbara råd. Skillnaden är att Amys ofta erbjuder helt nya angreppsvinklar på de gamla problem andra böcker inte på minsta vis bidragit till att lösa, som exempelvis tipset att behandla sin karriär som en dålig pojkvän.
Jag blir så inspirerad att jag funderar på att skriva en själv. Vad i all världen jag, som misslyckas med det mesta, skulle kunna bidra med är i skrivande stund oklart. Men kanske är det inte en dålig förutsättning. Alla de här stora katastroferna har fört med sig mindre, oavsiktliga och helt oväntade framgångar i sitt kölvatten.
Boken skulle kunna heta ”Bieffekter” och några kapitel skulle kunna vara:
- Läs planlöst en massa filosofi och samhällsvetenskap och ha viss glädje av det om du får den dåliga idén att ta en doktorsexamen
- Lyft tunga vikter för att dämpa din ånget, misslyckas men få ryggskott, golfarmbåge och lite muskler på köpet
- Spendera decennier med att botanisera bland techno, house, jungle och breakbeat och använd detta som grund för att spela in mixtejps till fem kompisar.
- Bygg en halvdan frilanskarriär av spillrorna från en massa grandiosa och fullständigt orimliga bokprojekt.
Ikon: Luigi Mangione
Att halva internet hyllar en person som kallblodigt mördat den verkställande direktören för ett företag i sjukförsäkringsbranschen säger tyvärr allt om hur välfärden fungerar i USA. Att han ser nästan overkligt bra ut på bild innebär dessutom att Che Guevara och Guy Fawkes får maka på sig på merch-hyllorna framöver.
Lyrik: Jag tänker bli äcklig
Kultur jag uppskattar brukar ha några saker gemensamt; dystopi, smart svart hurmor, oväntade influenser och en hel del respektlöshet. Ali Alonzos ”Jag tänker bli äcklig” har allt detta. Han har dessutom haft den goda smaken att medverka i Komintern
Cykliska rytm: Om uträkning av omfång.
I Solvej Balles heptologi ”Om uträkning av omfång” är det alltid den artonde november. Det är storartad litteratur, men den tilltalar mig ännu mer som tidsforskare än som bokläsare. Kan det vara samma datum jämnt? Självklart, datum är abstrakta, linjära och godtyckliga. Det kan vara vilket datum som helst när som helst, bara någon med tillräckligt inflytande bestämmer att det ska vara så.
Men kan olika människor ha olika datum samtidigt? Absolut, det har hänt flera gånger. Sverige har exempelvis haft både en egen kalender och 30 februari.
Men om jorden slutade snurra runt sin egen axel, skulle det inta vara samma dag jämnt då? Jo, kanske men då skulle ju också dygnets skiftningar försvinna och dessutom skulle det påverka alla, inte bara huvudpersonen Tara, som verkar ha fastnat i en egen högfrekvent cyklisk loop.
Kanske är det så enkelt som vissa fysiker påstår att tid inte finns och att Taras illusion av någon typ av framåtrörelse bara skiljer sig från de flesta andras? Misstänker att jag får anledning att återkomma om detta när jag läst övriga sex böcker i serien.
Bedragare: Ripley
Om femtielfte versionen av Patricia Highsmiths ”The Talented Mr. Ripley” hade något att tillföra? Ja. Men jag tänker varken på det vackert svart-vita fotot eller en magisk Andrew Scott i huvudrollen utan på att skaparna vågade lägga massor av tid på att etablera Ripley som en tragisk loser innan själva äventyret började.
Justitiemord: Det svenska styckmordet.
Dan Josefssons och Johannes Hallboms grävdokumentär om det ouppklarade mordet på Catrine da Costa är ingen smickrande historia för svenskt rättsväsende. Teet Härm och Thomas Allgén, två oskyldiga personer, utsätts för inte bara ett utan flera justitiemord. Problemet är ett detta inte är särskilt unikt. Det finns ju flera mycket uppmärksammade mord där misstänkta som senare visar sig vara oskyldiga dömts. Förutom de här två har vi ju också Christer Pettersson och åtta gånger Thomas Quick / Sture Bergwall. Det innebär inte bara att ett tiotal mördare går fria. Man börjar ju också undra hur det går till i fall som inte får den här uppmärksamheten.
Sena ankomst: Krig
Louis-Ferdinand Céline må ha varit en fruktansvärd människa, men få har skrivit så vackert som han. ”Krig” skrevs på 30-talet kort efter hans mest kända verk ”Resa till nattens ände”, men det handskrivna manuset hittades först för några år sedan. Hoppas de hittar fler.
Ungdomssynder: Say Nothing
Serien är baserad på den sanna historien om IRA-soldaten Dolours Price. Riktigt bra blir den mot slutet när gamla synder hinner ikapp, vänner sviker, idealen bleknar, tabletterna slutar fungera och en känsla av att ha ägnat livet åt en kamp som inte lett någonstans tar över.
Woke: Vem är rädd för genus?
Judith Butler är en av samtidens mest intressanta filosofer och en ständig inspirationskälla. Hennes senaste verk ”Vem är rädd för genus” är lättillgängligt, fint översatt och en bra introduktion
Stalker: Baby Reindeer
Vet inte hur det är med dig men i slutet av serien unnade jag Richard ”Donny” Gadd all ont som hände honom och lite till.
Accelerationism: den gulliga
Vi det här laget finns det en accelerationism för varenda tänkbar preferens. Till och med MC Hammer har en egen. Om vi hade plats för en till? Japp. Det allra bästa med Amy Ireland and Maya B. Kronics ”Cute Accelerationism” är att noterna tar upp sådär fem gånger så mycket plats som texten de hänvisar till. Gulligt, det också.
Förlag: Velocity Press
Velocity Press ger ut böcker om elektronisk musik och kultur runt omkring. Alltid mycket initierat, alltså raka motsatsen till teoretiker och poddar som hylla ravekulturen utan att någonsin varit på ett rave.
Samtidsskildring: The Zone of Interest
Jonathan Glazers film om hur SS-officeren Rudolf Höss försöker skapa en kärnfamiljsidyll vägg i vägg med Auschwitz må vara proppfull av övertydliga metaforer. Men det kanske behövs? De där små människorna som är så avstängda att de kan bekymra sig för sin mangoldodling trots att de kan höra och troligtvis även känna lukten av det industriella massmord som äger rum på andra sidan muren är nämligen vi. Just nu. Vi håller på att låta det hända igen.
Dystopi: Furiosa
Till skillnad från många andra män skaffade jag aldrig en lång och destruktiv relation till Star Wars under min uppväxt. Jag fantiserade aldrig om att åka runt i rymdskepp och fäktas med lasersvärd. Mina drömmar var betydligt mer analoga och bestod av tuppkammar, nitbälten, armborst och kuska runt i nån taffligt hemsnickrad farkost och leta efter drivmedel i öknen. Inte för att det verkade så tilltalande, ok lite kanske, utan för att det kändes oundvikligt. Det var därför mycket glädjande att senaste episoden av Mad Max inte var fullt så dålig som jag fruktat. Byt ut elgitarrerna mot ett fett soundsystem och Tim Reaper istället för en sologitarrist och jag välkomnar apokalypsen som om den vore min frälsning. Oh. Wait…
STÖD DEN HÄR BLOGGEN (ok, du stöder inte just den här bloggen. Pengarna skänks vidare till intressanta projekt)
Skumrask 