Det är kanske lätt att förställa sig att den vanligaste sortens exkluderande design är en bänk som gjorts svår att ligga eller till och med sitta på. Men det finns en ännu vanligare form:
Ingen bänk alls.
En mycket vanlig strategi när det gäller att få bort fattiga från vissa platser är att helt enkelt ta bort det man tror lockar dem till platsen. Det kan handla om bänkar, toaletter eller olika typer av buskage.
Det här är ett mycket trubbigt instrument. Sällan får det den effekt man tänkt sig. I Storbritannien tog man exempelvis bort väldigt många offentliga toaletter under en period. Det slutade ofta med att de man velat bli av med blev kvar medan andra grupper – som äldre, barnfamiljer och folk med funktionsvariationer – försvann.
För några månader sedan tog Lunds kommun bort ett antal sittskivor och ryggstöd från Bankgatans busshållplats, en plats som polisen tidigare beskrivit som ”en halvt öppen drogscen”. Om det är polisen som fått Lunds kommun att montera ner bänkarna är inte klarlagt. Ena stunden pratar kommunen om renoveringsbehov, andra om att man arbetar ”rätt aktivt med trygghetsfrågan”.
Polisen i Lund har en ambition att bli av med missbrukare från centrala Lund. ”Vi förflyttar problemet, men det finns en chans att någon lämnar missbruket när det blir för bökigt”, sa en representant för polisen till Sydsvenskan för en tid sedan.
Nu är inte jag någon expert på missbruk, men jag har svårt att tro att tillgången till sittplatser skulle vara en avgörande faktor. Däremot har polisen rätt i att exkluderande design, som att ta bort sittplatser, handlar om att flytta problem, aldrig om att lösa dem. Det handlar om att flytta människor, ofta fattiga, ibland missbrukare, ibland ungdomar, utom synhåll för andra. Argumentet är alltid att man vill ”skapa trygghet”.
Effekten blir som vi sett dock inte trygghet utan en otillgängligare stad – inte bara de grupper man av olika skäl velat bli av med och vars trygghet aldrig räknas – utan för alla.
Alla fann sig dock inte i detta. Lundaborna Kaj Beppe Beto och Oskar Olsson tog saken i egna händer och monterade dit egna bänkskivor och ryggstöd. Några försedda med texten ”Vi vill bara sitta här”.
Lundabornas tilltag är ett exempel på en fin tradition av inkluderande design.
När fastighetsförvaltaren Jernhusen tog bort bänkarna från Luleå centalstaion eftersom man påstod att man ”haft problem med att Luleås a-lagare använt stationen som värmestuga” tog konstnärsduon Rat & Dragon (Anja Örn och Tomas Örn) saken i egna händer och ställde dit en egen bänk.
Mathias Kristersson tyckte det saknades bänkar vid en öppen plats på Värnhem i Malmö, så han tillverkade egna, målade dem i ”kommunalgrönt” och ställde ut dem.
När det sattes upp ett staket i Hamburg för att hindra folk att sitta och ligga vid en skyddad plats förvandlade någon staketet till en plats där man kunde lämna gåvor till behövande
Det finns också exempel på hur spikar neutraliserats med hjälp av tjocka mattor, hur stationer möblerats om, hur folk gått loss med sågar eller tröttnat och lagt kuddar, täcken och mat över exkluderande spikar.
Fight the power!
Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.
STÖD DEN HÄR BLOGGEN (ok, du stöder inte just den här bloggen. Pengarna skänks vidare till intressanta projekt).
Skumrask 