
Nazisterna hade ett ord för konst och kultur de inte gillade. De kallade den Entartete, alltså urartad eller degenererad.
Vilken konst som ansågs vara degenererad avgjordes av tjänstemän på propagandaministeriet. De handlade ofta om icke-naturalistiska konstriktningar som exempelvis surrealism och modernism, men konst kunde klassas som degenererad om motiven ansågs olämpliga eller om upphovsmannen var jude.
Den degenerade konsten ansågs vara skadlig och ett tecken på moraliskt förfall.
Konstnärer vars konst klassades som degenererad belades med yrkesförbud av myndigheten Reichskammer der bildenden Künste. Detta kunde även drabba museipersonal som köpt in och lärare som undervisat om den. Museer resandes systematisk och verken brändes i flera fall upp.
Parallellt med uppresningen bland konsten började man också klassa vissa former av musik som degenererad, vilken kunde få konsekvenser för exempelvis orkesterframträdanden.
30-talet är som tur är över (oh…wait…) och här i Sverige tillämpar vi en princip som brukar kallas armlängds avstånd och som betyder att politiker ska ge fan i att lägga sig i innehållet i konst, medier och andra kulturyttringar.
Men alla är inte nöjda med den ordningen. SDs nye kulturtalesperson Alexander Christiansson menar att politiker tvärtom har en skyldighet gentemot väljarna att lägga sig i. Särskilt ”när det finns konst som produceras som kan vara provokativ”.
– Jag får ha en åsikt och stoppa om jag är politiker, säger han till Kulturnyheterna.
Misstänker att det här bara är början. Var det kan sluta vet vi.