Hegemnopolis 2.0: Medialisering och vardagslivets hegemoni

Hardt och Negri (2003, 2007, 2013) uttalar sig om övergripande strukturer och större drag i den samhällsutveckling som driver fram, och drivs fram av, informationaliseringen. Deras perspektiv är nödvändigt men inte tillräckligt för den som vill förstå en hur och varför en modern storstad som Malmö ser ut och fungerar som den gör. De blir nämligen aldrig särskilt konkreta eller detaljerade i sina beskrivningar av informationalisering, biopolitik, Metropolis eller de nätverk och de medieteknologier som är förutsättningen för den här utvecklingen. De blir heller aldrig särskilt detaljerade när det gäller de konsekvenser som informationaliseringen medför för människors vardagsliv.

Det är därför nödvändigt att komplettera deras teorier både med idéer om vad de här nätverken och medieteknologierna består av och hur de fungerar, samt idéer om vad medialiseringen har för direkta konsekvenser för människors vardagsliv. Det sistnämnda perspektivet går att hämta från olika teorier om medialisering.

Det finns ingen enhetlig definition av medialisering, men i flesta fall handlar det enligt Magnus Andersson (2017:37) om ett ökat beroende av media på olika områden och i olika sammanhang. Definitionen av ”media” kan däremot variera. Stig Hajvard (2008:113) definierar medialisering som en process där samhället i ökande grad påverkas eller blir beroende av media och medielogik. Andreas Hepp (2013:5) i sin tur menar att vi bör se medialisering som en expansion av mediekulturer, det vill säga de kulturer vars främsta källor sprids av medieteknologier och som genom här processen påverkas på olika sätt.

Andre Jansson (2018) definierar medialisering som en historisk process av strukturella förändringar betingad av olika former av mediering. Han menar att media och medieteknologier görs oumbärliga och införlivas i människors vardag på ett sätt som gör att det är svårt att ens föreställa sig ett liv utan dem.

Andre Janssons version av medialisering fylle några av de luckor Hardt och Negri lämnar. Han förespråkar ett perspektiv på medialisering som tar hänsyn till materialitet och teknologi men som också bygger på en kulturmaterialistisk tradition och är uttalat kritisk. Men, vad viktigare är i det här fallet, handlar det också, om människors vardagsliv.

Enligt Jansson (2018:6-9) innebär medialisering en dialektik mellan å ena sidan självständighet och beroende och å andra sidan teknologi och kultur. Vi begränsas i vissa avseenden och blir mer självständiga i andra. Vi underkastas å ena sidan en ordning som har att göra med hur medier och medieteknologi införlivas i vårt vardagsliv och å andra sidan en ordning som har att göra med hur samma medier och samma medieteknologier är tekniskt beskaffade. Människors förmåga att interagera socialt och geografiskt ökar samtidigt som individers och organisationers självständighet minskar. Internet innebär exempelvis att det är lättare att hitta information är någonsin tidigare.

Medieteknologier sänker tröskeln när det gäller människors möjlighet att vara mobila och känna sig trygga när de är det. Men samtidigt innebär båda fallen ett ökat beroende av media för att få information, hålla kontakten och genomföra olika transaktioner. De innebär också att människor och organisationer knyts tätare till infrastruktur och medieinstitutioner.
Medieteknologier blir heller inte oumbärliga av sig själva utan först när de ges plats och mening i sociala sammanhang. Det går inte att förstå dem utanför de här sammanhangen som både är förutsättningar för personlig utveckling och självständighet samtidigt som de innebär sociala begränsningar.

Jansson (2018:27-43) utgår från Raymond Williams (1974, 1977, 1989) idéer om kulturmaterialism som bland annat innebär att se kultur och materialitet som två oskiljaktiga krafter i samhällsutvecklingen.

Jansson (2018:33-34) lånar Williams begrepp ”kulturell form” för att beskriva den här processen. Även om kulturella uttryck varierar över tid och plats, handlar kultur alltid om gemensamma betydelser som florerar bland människor och som visar dem vägen genom vardagslivet. När någonting träder in i det här gemensamma och ges plats och mening går det att titta på det på åtminstone två olika sätt. När Williams (1974) gör en historisk analys av hur televisionen blir ett naturligt inslag i människors vardagsliv tittar han både på själva teknologin och användandet av den. Poängen med detta är enligt Jansson (2018:33) att nya teknologiers sociala påverkan varken avgörs av vetenskapliga, politiska eller industriella krafter, ej heller av teknologin själv. Teknologierna är kulturella former som ständigt omförhandlas och som både förverkligar teknikens inneboende kapaciteter samtidigt som de påverkas av sociala, kulturella och ekonomiska förutsättningar i samhället.

Medialisering innebär följaktligen en process där samhället omformas av ett brett spektrum medieteknologier, en process som är oskiljaktigt från, inte extern till, samhällsutvecklingen och vardagslivet. Precis som Hardt och Negri (2003, 2007, 2013) beskriver informationalisering alltså, även om de har ett mer övergripande perspektiv.

Men det är inte bara medier och medieteknologier som införlivas, så gör även maktrelationer. Jansson (2018:34-35) hänvisar till hur Williams använder det gramscianska konceptet hegemoni för att visa hur makt och påverkan internaliseras i människors vardag.

Hegemoni innebär att människor upplever rådande samhällsordning som naturlig och självklar och därmed – medvetet eller omedvetet, aktivt eller passivt – samtycker (Gramsci 2000). Ur ett större perspektiv innebär hegemoni en organisering av samtycke både kring samhällsordningen i stort och kring enskilda frågor. Samhället omformas alltså inte slumpmässigt, utan påverkas av vissa krafter.

Medialisering innebär att vi ständigt pendlar mellan å ena sidan produktivitet och kreativitet och å andra sidan beroende och reproduktion av maktrelationer. Den påverkar hela samhället. Televisionen var inte bara ett nytt medium som innebar att människor snabbt kunde få information och skapa nya sociala sammanhang. Människor strukturerade, och strukturerar delvis fortfarande, sin vardag efter den. Det går heller inte att förstå televisionens inflytande utan att beakta ökad mobilitet i form av bland annat pendling eller hushållens generella standardhöjning under samma period som televisionen introducerades.

Jansson (2017:28) hänvisar till Williams begrepp ”structures of feeling” som beskriver hur olika sätt att känna framträder under historiens lopp. Willams använder ”känna” istället för ”tänka” för att visa att det inte nödvändigtvis behöver handla om något artikulerat, utan om just känslor. Hegemonin strukturerar vardagen på ett sätt som människor upplever, men inte nödvändigtvis reflekterar över. De känner, men tänker inte alltid på det.

Hegemoni handlar dock inte om en ensidig manipulation. Enligt Antonio Gramsci (1967) är hegemoni ett resultat av förhandling mellan olika starka sociala grupper. Den är aldrig stabil utan innehåller frön och möjligheter till motstånd. På liknande sätt menar Jansson (2018:34- 35) att medialiseringen inte är en envägsrelation som bara homogeniserar och ökar kontrollen. Den innehåller också motsättningar och spänningar vilket gör att mothegemonier kan uppstå.

Jansson (2018:37-43) anlägger ytterligare ett perspektiv på de konsekvenser medialiseringen har för människors vardag. Den här gången kommer inspirationen från Pierre Bourdieu och begreppet ”doxa”, som beskriver de delade normer och praktiker som håller samman olika sociala gemenskaper får människor att agera på förutsägbara sätt. Att anpassa sig till normerna innebär en känsla av trygghet och tillhörighet. Medialisering kan alltså inte reduceras till ett antal medieinstitutioners symboliska makt. Det handlar också i högsta grad om materiella praktiker.

Sammanfattningsvis flätas medieteknologier samman med människors vardagsliv i tre steg. Först som tekniker som gör att människor kan skapa relationer mellan sig själva och omvärlden. Sedan som symboliska markörer som gör det möjligt för människor och institutioner att uttrycka sin identitet. Till sist som strukturer där mediepraktiker och doxa sammanflätas och skapar materiella miljöer och tidsrytmer i vardagslivet som tas för givna och upplevs som naturliga.

Vincent Mocso (2005) resonerar på ett liknande sätt kring introduktionen av nya teknologier. Han menar att teknologiska landvinningar ofta omgärdas av myter om att de kommer att innebära revolutionerande förändringar av samhället. Att vi nu exempelvis lever i en tid då datorer och kommunikationsteknologier innebär radikala förändringar i människors vardag när det gäller tid, rum och sociala relationer. Att ”data-åldern” skulle innebära slutet på historien, slutet för geografin och slutet för politiken. Tidigare teknologiska landvinningar har beskrivits på samma sätt, vi har levt i radio-åldern, tv-åldern, elektricitets-åldern och så vidare. Det här beskrivningarna är just myter, inte lögner. Det är inte sanna eller flaska, utan levande eller döda. Myterna döljer, snarare än ljuger. Men det är, enligt Mosco (2005:6), ironiskt nog när den mytiska perioden är över och teknologierna upphör att omges av storslagna berättelser och löften för att istället träda in i det banala, den alldagliga vardagen som teknologierna blir verkligt betydelsefulla krafter för social och ekonomisk förändring.

Mosco (2005:19-20) använder elektriciteten som exempel. Det var inte under den mytiska fasen som den påverkade människors liv i grunden. Det var inte när den utlovade upplysta gator, färre brott eller presenterade storslagna fenomen på världsutställningar. Det var först när den bokstavligt talat kröp in i hemmets väggar som den verkligen började påverka människors liv. Det var när den började bli ett bidrag till alla krafter i samhället.

Datateknologin har enligt Mosco (2005:21-22) ännu inte lämnat sin mytiska fas. Vi befinner oss fortfarande i dataåldern. Men precis som elektriciteten blivit ett så självklart inslag i vardagen att vi sällan ens tänker på den, kryper datateknologi in i allt fler produkter, allt mer anonym och allt mer mäktig på en och samma gång.

Både Jansson (2017), och Mosco (2005) visar hur nya medier, medieteknologier för eller senare blir naturliga inslag i vardagen, börjar omfattas av regler, koder och praktiker som upplevs som naturliga inslag i vardagen. Det här perspektivet är ett värdefullt tillägg till Hardt och Negris idéer om informationalisering och Metropolis. Det visar hur människors städer och vardagsliv blir biopolitiska samtidigt som vi upplever detta som så naturligt och självklart att vi till sist knappt tänker på det.

Medialisering istället för informationalisering?

Teorier om informationalisering och medialisering och beskriver enligt mig ofta samma saker, men ur olika perspektiv och på olika nivå. Både beskriver en samhällsutveckling där medier och medieteknologier spelar en central roll, men de första fokuserar främst på samhällsutvecklingen och de andra på medier och medieteknologier. Detta innebär också att teorier om medialisering är mer konkreta och detaljerade. Hos Hardt och Negri (2003, 2007, 2009) och Boutang (2012) finns också ett tydligt biopolitiskt perspektiv, vilket ibland saknas hos de som forskar om medialisering. Hardt och Negri fokuserar ofta på kapitalism och arbete, medan medialisering ofta handlar om människors vardagsliv.

De här perspektiven är långt ifrån oförenliga, tvärtom. Enligt mig har medialisering i Janssons version mer gemensamt med Hardt och Negris idéer om informationalisering, än den har med flera andra former av medialiseringsteori. Precis som Hardt och Negri visar hur informationaliseringen förvandlar stadslivet till en fabrik enligt kapitalistisk logik, visar Jansson hur medialiseringen på liknande sätt införlivar olika maktrelationer i människors vardag. Samma medier och medieteknologier spelar en central roll i båda fallen. Om Janssons version av medialisering kan beskrivas som icke-mediecentrisk medieterori är Hardt och Negris version av informationalisering än mindre mediecentrisk. De båda perspektiven kompletterar varandra och ger tillsammans en rikare bild av både samhällsutvecklingen och vardagslivet i moderna storstäder.

Eftersom begreppen beskriver samma sak kommer jag i fortsättningen att bara använda medialisering, alltså även när jag beskriver vad Hardt och Negri kallar informationalisering.

Jag menar också att det är mer fruktbart att tala om en process – medialisering – än om olika tillstånd eller faser, som exempelvis ”kognitiv kapitalism” eller ”digital kapitalism”. Den största fördelen är att vi slipper ta ställning till om det verkligen handlar om en ny fas, hur denna och föregående definieras samt exakt vad skiftet består i. David Harvey (2017) erkänner exempelvis betydelsen av nya medieteknologier och de nya former av arbete och produktion de bidrar till, men frågar sig samtidigt om det verkligen handlar om en ny fas i utvecklingen. Även om kapitalismen i vissa avseenden är digital och kognitiv är den i högsta grad fortfarande beroende av fysiskt arbete och samma gamla motsättning mellan arbete och kapital föreligger.

Så istället för faser kan vi fokusera på processer och de konsekvenser medialiseringen medför. Men för att förstå detta är det viktigt att inte glömma bort de materiella aspekterna. Vad är det för egenskaper hos medieteknologier, nätverk och möjliggör medialiseringen?