Jag är inne på mitt elfte år som universitetslärare. Mycket av min undervisning har kretsat kring skrivande i olika former. I vissa fall har det handlat om insatser på rena skrivkurser, som exempelvis ”Skrivande som metod och gestaltning” och ”Att skriva och publicera i digitala medier” på dåvarande Malmö högskola. Andra gånger om kurser där skrivandet har en framträdande roll som ”Kulturjournalistik” i Malmö och ”Journalistik” vid Karlstads universitet.
Ett gemensamt mål för de här kurserna har varit att sakta men säkert få studenterna att utveckla sitt eget skrivande, öka sin textmedvetenhet samt utveckla en egen röst inom en eller flera specifika genrer. Den stora utmaningen har ofta handlat om att studenterna befunnit sig på väldigt olika nivåer när kursen startat. Jag har träffat allt mellan de som presenterar sig som poeter eller som varit yrkesverksamma journalister, till de som aldrig skrivit en rad utanför obligatoriska skolarbeten. Detta har gjort det svårt att hitta former för undervisningen som är passande och utvecklande för hela gruppen.
På Malmö universitet jag har upplevt att den här utmaningen är extra stor. Studentgrupperna är väldigt blandade, med stor andel studenter från hem utan tidigare högskoleutbildning. Inte så konstigt kanske med tanke på att Malmö universitet har en uttalad ambition att rekrytera brett och att vara en spegel av det omgivande samhället (Malmö universitet 2018).
Så hur gör den som vill utveckla sina studenters skrivande, men har stora grupper där skillnaderna inom gruppen när det gäller läsvanor och förmåga att uttrycka sig skriftligt är stora?
Själv har jag använt en metod som kallas okreativt skrivande. Jag kommer att beskriva metoden ingående senare, men kortfattat handlar det om att kopiera texter skrivna av andra än en själv. Metoden är inte särskilt vanlig. Upphovsmannen Kenneth Goldsmith (2011) har själv använt den i undervisning vid bland annat University of Pennsylvania och Princeton.
Att metoden är så ovanlig gör att det – mig veterligen – inte gjorts några vetenskapliga studier av den. Det finns heller inga andra dokumenterade erfarenheter än Goldsmiths egna. Jag tycker dock att okreativt skrivande är ett så värdefullt verktyg i undervisningen att det förtjänar att lyftas fram och belysas ur ett pedagogiskt perspektiv. Jag kommer därför att i första hand relatera metoden till annan pedagogisk forskning om studenters skrivande
Pedagogiskt utvecklingsarbete
Jag skulle beskriva mitt pedagogiska utvecklingsarbete när det gäller okreativt skivande enligt följande skiss:
Mål:
Att hjälpa studenterna att hitta en egen röst i sitt skrivande
Utmaningar:
- Stora grupper
- Stora skillnader inom gruppen när det gäller förkunskaper
- Stora skillnader inom gruppen när det gäller läsvanor
- Stora skillnader inom gruppen när det gäller erfarenhet av att uttrycka sig i skrift
Lösning:
En metod som gynnar lärande, utvecklar skrivandet och som passar alla, oavsett förkunskaper och erfarenheter
Ett gemensamt mål för samtliga kurser jag nämner ovan är att studenter sakta men säkert ska erövra olika grader av textmedvetenhet. Enligt Eva Brodin kan detta ske i olika grader eller nivåer (2017:205-208). Den första kallas ”mikroskopisk” textmedvetenhet och handlar bland annat om att kunna hantera källor och ha stöd för egna påståenden. Nästa nivå kallas ”självorienterad” textmedvetenhet och handlar om att göra egna tolkningar. Den tredje och sista nivån kallas ”kontextuell” textmedvetenhet och handlar om att ha en egen röst bland andra i exempelvis bland experter i ett akademiskt sammanhang.
Men hur når vi dit? Vi kanske har en stor grupp att arbeta med där några redan befinner sig en bra bit på vägen. Någon kanske redan har något som liknar en kontextuell textmedvetenhet, medan någon annan skriver en självständigt formulerad text i en genre för allra första gången.
Jag menar att ett utmärkt sätt att börja närma sig målet är att kopiera eftersträvansvärda texter. Texter som håller en viss höjd när det gäller innehåll, form och stil. Är det en kurs i journalistik går det exempelvis utmärkt att välja ett eller flera klassiska reportage. Jag rekommenderar dock att börja med någon text som studenten väljer helt och hållet själv, oavsett genrer, kurs eller mål med utbildningen.
Även om jag själv undervisar och använder metoden på skrivkurser, går den givetvis att använda metoden på andra kurser också. Det finns få universitetsutbildningar, åtminstone inom humaniora och samhällsvetenskap, där skrivande inte har en mycket central roll. ”Betydelsen av att skriva på högre utbildningar kan nog inte understrykas. Fackkunskap är något som i stort sett dokumenteras genom skriftliga arbeten, vare sig det handlar om examina eller om mer informell dokumentation (Dysthe, Hertzberg och Hoel (2011:11)”. Så skrivande är viktigt för alla studenter, inte bara de som går skrivkurser, och okreativt skrivande kan enligt min mening tillämpas på så gott som alla typer av undervisning
En okreativ workshop
Men hur går kopierandet till i praktiken? Det går givetvis att be studenterna att göra detta på egen hand. Det gör jag själv på alla kurser jag undervisar på. Handlar det exempelvis om journaliststudenter ber jag dem att skriva av några sidor ur exempelvis Stig Dagermans ”Tysk höst” eller Susan Faludis ”Ställd”.
Men jag menar att okreativt skrivande lämpar sig väl för olika typer av workshops. Så här arbetade jag själv på kursen ”Skrivande som metod och gestaltning”:
Innan workshopen gav jag studenterna instruktioner att ta med en favorittext samt ett favoritskrivdon. Alla typer av texter godkändes. De flesta tog med sig romaner, men texthäften från musikalbum, facklitteratur, lyrik och barnböcker har också förekommit. De flesta har valt att skriva på datorer, medan en mindre grupp använt papper och penna eller till och med kritor.
Workshopen inleds sedan med att jag visar en film om upphovsmannen Kenneth Goldsmith (Morris 2007). Det har visat sig vara en bra och lättsam introduktion, men inget som är nödvändigt för själva workshopen. Jag håller sedan ett kortare föredrag där jag presenterar metoden och berättar vad jag hoppas att studenterna ska lära sig under dagen. Efter det tar vi lunch eller en längre rast.
Efter rasten börjar själva workshopen. Jag ber studenterna sätta sig tillrätta och ta fram skrivdon samt den text de valt att kopiera. De får sedan inga andra instruktioner än att börja skriva. Jag låter dem hålla på minst 45 minuter, gärna en timme. Efter det tar vi en kortare rast. De flesta brukar vara trötta och behöva sträcka på sig.
När vi samlas igen ber jag var och en berätta om den text de valt, hur de kopierat den och vad de tänker om både texten och övningen efteråt. Första gången jag genomförde en workshop i okreativt skrivande hade jag bara avsatt tio minuter till den här diskussionen. Det visade sig dock att så gott som alla hade massor att säga om övningen så jag försöker alltid se till att det finns åtminstone fem minuter per deltagare.
Studenternas erfarenheter brukar vara väldigt blandade, både beträffande texten de valt och sitt eget kopierande. Några omvärderar texten de valt, helt eller delvis. Andra menar att de fortfarande gillar texten, men att de nu för första gången förstår vad som är så bra med den. Vissa fokuserar på helt andra saker som vilken position de suttit och skrivit i eller vilket typsnitt som använts i den kopierade texten och vad detta spelat för roll. Ingen har hittills kopierat hela passet, utan alla har förr eller senare börjat ändra saker, stora eller små.
Det går utmärkt att genomföra workshopen utan film och föredrag innan.
Jag vill också understryka att övningar i okreativt skrivande inte behöver genomföras som organiserade workshops. Det går utmärkt att exempelvis be en grupp studenter skriva på egen hand. Det går givetvis också att be enskilda studenter att skriva okreativt. Det kan vara till hjälp i början av kurser för att komma igång, vid nya moment, som inledning till uppsatsskrivande eller bara när skrivkrampen har smugit sig på.
Det är viktigt att poängterar att okreativt skrivande bör ses som ett komplement, inte som en ersättning, till annan skrivutbildning. Det är ingenting som ska göras istället för något annat, utan användas som ett hjälpmedel för att bland annat få igång skrivande, att möta studenterna på en nivå som passar alla samt att närma sig nya genrer.
En omväg till det egna skrivandet
Min erfarenhet är att en workshop lik den jag beskriver ovan är ett utmärkt sätt att få igång studenternas eget skrivande. Särskilt om klassen är stor och studenternas bakgrund och utgångspunkter skiftar.
Att få igång skrivandet på ett tidigt stadie är ofta viktigt då studenter både kan fastna i läsande (Wellington 2010) och i analys och insamling (Catterall et al 2011) och ha svårt att få saker på pränt. Att arbeta på det sättet kallas ibland ”kunskapsberättande modell” och kan fungera väl för den som redan behärskar ett kunskapsområde (Brodin 2017).
Men så är ju inte fallet under grundutbildning. Istället är en så kallad ”kunskapstransformerande modell” bättre där skrivandet är central del i lärande och sker parallellt med läsande, analys och eventuell datainsamling (Brodin 2017). Men detta förutsätter givetvis att de verkligen börjar skriva också. Jag menar att en okreativ workshop kan vara en mycket bra start om man vill arbeta efter en kunskapstransformerande modell.
Jag kommer nedan att gå igenom olika element av okreativt skrivande för att belysa metoden ur ett pedagogiskt perspektiv.
Kopiera inte inspireras
En grundläggande förutsättning för okreativt skrivande är att studenterna uppmanas att just kopiera – inte inspireras av – texterna de valt. Detta gör att de kan börja på en gång och koncentrera sig på själva skrivandet. Goldsmith (2011:202-203) beskriver hur hans studenter varit lättade över att inte behöva vara ”kreativa” eller ”leta efter inspiration”, utan istället helt och hållet kunnat ägna sig åt att skriva.
Ett alternativ till okreativt skrivande är givetvis att nämna några centrala texter inom en viss genre och uppmana studenterna att använda dem som inspiration, alternativt be dem välja sina egna favoriter. Min erfarenhet är dock att detta endast fungerar för ett fåtal. De som är flitiga läsare och vana skribenter kan i vissa fall helt på egen hand välja lämpliga texter som de sedan låter sig påverkas av i någon positiv mening. För de flesta studenter upplever jag att detta tvärtom är hämmande. De vet ofta inte vilka texter som är lämpliga och om de får hjälp att hitta några är nivån ofta någon som skrämmer snarare än inspirerar. Kort sagt, om studenterna lämnas att skriva fritt kommer endast ett fåtal att göra det med någon större framgång
Enligt Frøydis Hertzberg (2006:305-306) har också utbildningar i skrivande kritiserats för att de lägger för stor vikt vid fri skrivning, jakten på en personlig röst samt tron på att formen kommer av sig själv. En del av kritiken handlar också om att fri skrivning är en pedagogik för medelklassen som negligerar behov av mer explicit undervisning som särskilt läsovana elever har.
Okreativt skrivande undviker alla de här fallgroparna. Det är en väldigt styrd form av skrivande där man till en början varken letar efter en personlig röst eller en form som ska uppstå. Man lånar helt enkelt någon annans.
Att låta kopierandet sakta men säkert avta
Men lär sig studenterna verkligen något av att kopiera? Utvecklar de sitt eget skrivande? Dysthe, Hertzberg och Hoel (2011:33) understryker vikten av att just använda sina egna ord och inte kopiera och menar att omformuleringar av texten till studentens eget språk är ett väsentligt moment i att integrera andras tankar. Min erfarenhet är omformuleringarna sakta men säkert smyger sig in. Det rena kopierandet brukar upphöra efter några minuter då studenten istället ändrar något. Ibland språkliga detaljer, ibland något ur handlingen och andra gånger ganska radikala förändringar som ett helt annat perspektiv eller ämne. Ingen student har hittills kopierat ordagrant under en hel workshop.
Samtalet efteråt brukar också avslöja en medvetenhet om detta. Studenter kan berätta att de valt att behålla vissa element i texten som de fortfarande gillar, men ändrat andra saker ofta för att göra texten till just sin egen.
Att möta studenterna på deras nivå
Det går också att genomföra övningar i okreativt skrivande där läraren bestämmer vilka texter som ska kopieras. Detta kan vara särskilt lämpligt på mer genrebundna kurser som exempelvis i kulturjournalistik. På bredare skrivkurser går det går också att till en början låta dem välja texter helt själva. Det fungerar enligt min erfarenhet även för läsovana studenter. Även om de inte har med sig läsningen naturligt från hemmet eller har börjat läsa i vuxen ålder, har alla en eller flera favorittexter.
Universitetslärare uppger att de lätt hamnar på en alltför hög nivå (Hedin 2006). Det kan vara lätt att anpassa sig till de mest begåvade studenterna och hamna på en nivå dit övriga inte hänger med. Med okreativt skrivande blir det inte en kompromiss som bara passar några och är alldeles för hög för andra. Att låta dem välja själva blir ett bra sätt att möta var och en på just den nivå där de befinner sig.
Särskilt lämpar sig okreativt skrivande för de som inte har någon vana att skriva på egen hand. Enligt Dysthe, Hertzberg och Hoel (2011:13) har många studenter svårt att komma igång med skrivandet. De kan sakna träning i att skriva eller ha dåliga skriverfarenheter sedan tidigare. Men författarna menar också att även de som har bra skriverfarenheter sedan tidigare kan ha svårt att komma igång när de hamnar i nya sociala sammanhang. Här tror jag att workshops i okreativt skrivande kan vara ett sätt att nästan handgripligen sätta igång en skrivprocess.
Det är inte heller så att sådana här workshops uteslutande är ett sätt att underlätta för pedagoger. Det är också ett sätt att möta studenternas förväntningar och forskning visar att detta spelar stor roll för studieresultatet (Olsson 2007). Den som anmäler sig till en kurs i skrivande eller där skrivande har en framträdande roll förväntar sig att lära sig något om just skrivande. Detta alldeles oavsett vilken nivå studenten befinner sig på. Att kunna möta varje student på rätt nivå tror jag är en nyckel till framgång när det gäller att uppfylla förväntningar.
Kopiera som en intensiv form av läsning
Läsning är viktigt för den som vill utveckla sitt skrivande. Det räcker inte bara att läsa, men läsningen är ett viktigt komplement. Dysthe, Hertzberg och Hoel (2011:19) menar att man lär sig skriva genom att både läsa vad andra skrivit och att skriva själv. Därför har studenterna stor nytta av att läraren går igenom bra facktexter. Det skärper textmedvetenheten och kommer skrivandet till godo.
Jag menar att kopierande är en form av mycket intensiv läsning. En läsning som dessutom skapar en djupare förståelse än traditionell läsning. Studenten måste både läsa intensivt och sedan dessutom återge texten omedelbart efteråt.
Att närma sig nya genrer
Som jag tidigare nämnt går det att efterhand välja texter åt studenterna att kopiera. Det kan vara texter som är centrala inom en viss genre eller ämne, givetvis helt och hållet beroende av vilken kurs det handlar om och vad målen med kursen är. Särskilt lämpligt är det om studenterna ska skriva inom en genre som är helt ny för dem. Det kan också vara ett sätt att öva att skriva mer akademiskt och hantera sitt ämnes centrala genrer.
Att just lära sig att skriftligt hantera vetenskapliga genrer är en grundläggande del i många universitetsutbildningar. Att studenterna sakta med säkert utvecklar en auktoritetsröst inom ett eller flera områden är också en förutsättning för deras akademiska identitetsutveckling (Kamler och Thomson 2008).
Men det går faktiskt att använda okreativt skrivande i rakt motsatt syfte, det vill säga att lära studenterna av med att skriva akademiskt. Jag har undervisat på en del kurser där vi tränat att skriva populärvetenskapligt eller skönlitterärt. Studenter som gått några terminer på högskola kan ibland ha svårt att släppa det akademiska skrivandet, utan formulerar sig och disponerar texten som om den vore en uppsats. I sådana fall kan okreativt skrivande vara en snabb väg till ett annat sätt att uttrycka sig.
Att nå alla i en stor grupp
Det kan vara svårt att genomföra kvalitativ skrivutbildning i stora grupper. Delvis beroende på att studenterna befinner sig på olika nivå men också för att skrivande och återkoppling på skrivande helt enkelt tar tid. Ett sätt att lösa problemet är att dela in studenterna i mindre grupper där de läser och kommenterar varandras texter. Jag menar också workshops i okreativt skrivande kan vara ett sätt att möta utmaningen med stora grupper. Workshops är i sig ett bra sätt att hantera många studenter samtidigt (Hunt och Chalmers 2012). En okreativ workshop där studenterna valt texterna de ska kopiera själva, är dessutom anpassad efter var och ens nivå och intresse, vilket inte alltid är lätt att åstadkomma.
Att berätta är att lära
Som jag tidigare nämnt brukar det finnas ett stort behov bland studenterna att prata om sina insatser efter en okreativ workshop. Det är givetvis intressant att höra deras berättelser, men också ett bra sätt för studenterna att lära sig något. Dels visar forskning att återberättande är väldigt främjande för lärandet (Blunt och Karpicke 2011:772-775). Att tala om sitt skrivande i en grupp kan dessutom kan dessutom vara ett första steg för studenten mot att kritiskt diskutera sitt eget skrivande, att relatera sitt skrivande till en vetenskaplig publik och att utveckla en kritisk självmedvetenhet (Aitchison 2009).
Även vana skribenter kan ha stor nytta av detta. Att någon skrivit mycket innebär nödvändigtvis inte att hen också är van att diskutera sina eller andras texter.
Yt- eller djupinriktad lärande?
Inom pedagogisk forskning skiljer man ofta mellan yt- och djupinriktat lärande (se exempelvis Elmgren och Henriksson 2016). Något förenklat kan ytinriktat lärande beskrivas som att skrapa vid ytan och lära sig saker utantill utan att förstå eller skapa ett sammanhang. Djupinriktat lärande handlar istället om att reflektera, undersöka, kritiskt ifrågasätta och kunna placera i olika sammanhang.
Vid en första anblick kanske okreativt skrivande kanske verka som ett ytinriktat lärande. Men jag menar istället att det finns få sätt att gå på djupare in på en text – att kritiskt förstå den – än att skriva av den och sedan kritiskt reflektera över både texten och sin egen insats. Detta skapar enligt mig en förståelse som sedan är applicerbar på både andra texter och det egna skrivandet.
Min egen pedagogiska utveckling
Okreativt skrivande har även utvecklat mig personligen på en rad olika sätt. Dels är det alltid lärorikt att arbeta med andra människors skrivande. Det utvecklar även mig som skribent, vilket är helt i sin ordning. Jag är en varm förespråkare för ett ”processorienterat” lärande (Lindén 2017:15) där lärare och student utmanar varandra att utvecklas tillsammans. Skrivandet är inte heller bara viktigt för mig i egenskap av lärare. Utanför akademin har jag arbetat som skrivande journalist i mer är 20 år, inom akademin arbetar jag för närvarande med en avhandling där jag använder etnografisk metod, där skrivande är mycket centralt (se exempelvis Clifford och Marcus 1986 eller van Maanen 2011)
Det finns saker som enligt min mening är utvecklande för det egna skrivandet som att just diskutera det med andra utifrån praktiska exempel och övningar där stilistik, teman, gestaltningar, berättande och det fysiska hantverket berörs.
Men det går också att relatera det okreativa skrivandet till min utveckling som lärare. Det har utvecklat mig samtidigt som min egen utveckling varit en förutsättning för att jag skulle vilja och våga förespråka okreativt skrivande.
Kugel (1993) och Trigwel med flera (1994) beskriver en lärares stegvisa pedagogiska utveckling på liknande sätt. Till en början fokuserar läraren på sig själv och sin egen insats. Så småningom övergår fokus istället på själva ämnet. Efter ytterligare tid, övning och erfarenheter övergår fokus på studenterna. Till en början som mottagare, sedan som aktiva och till sist också som självständiga.
Den här modellen beskriver min egen utveckling på ett bra sätt. Jag började dock inte på noll som universitetslärare. Innan dess hade jag arbetet som redaktör för andra människors texter, som producent inom Stockholms stad med särskilt ansvar för unga människors skrivande samt som högstadielärare under två terminer. Så jag skulle säga att jag började någonstans där mitt fokus på ämnet sakta började övergå i ett fokus på studenterna. Det okreativa skrivande hjälpte mig vidare till att fokusera på studenterna som aktiva och självständiga. Det är deras egna skrivande, med utgångspunkt i både deras egna preferenser, deras bakgrund samt deras förkunskaper som är helt och hållet i första rummet när jag arbetar med okreativt skrivande. Vi börjar, som jag nämnt tidigare, ofta med en text de själva väljer och samtliga skriver utifrån sin egen kunskapsnivå.
Om jag däremot hade startat på noll som lärare tror jag det skulle ha dröjt betydligt längre innan jag vågat förslå okreativt skrivande som metod. Det är ju som jag också tidigare nämnt ingen vetenskapligt beprövad metod. Jag hoppas att jag i den här texten kunnat visa att det ändå finns vetenskaplig grund för att använda metoden, men till stor del vågar jag använda den för att min erfarenhet säger att den fungerar.
Jag tror också det okreativa skrivandet har ändrat min stil som lärare något. Yazici (2005) beskriver olika undervisningsstilar och utifrån de beskrivningarna skulle jag säga att jag gått från att vara främst ”expert” – det vill säga en lärare som ger kunskap och expertis samt är noga med att överföra information till studenten – till att vara en ”främjare”. Främjaren skapar snarare förutsättningar för att studenterna själva ska lära sig. Målet är att studenterna ska utveckla en förmåga att arbeta på egen hand och ta egna initiativ.
Några utvecklingsmöjligheter
Det finns en mängd sätt att använda olika former av okreativa övningar som komplement till annan undervisning. Det får exempelvis att applicera metoden på andra saker än texter i traditionell mening. Jag arbetar själv som journalist med jämna mellanrum. Jag håller just nu på att skriva en avhandling där jag använder en etnografisk metod.
Det går att närma sig både journalistik och etnografi med okreativa metoder. En bra övning i journalistik kan exempelvis vara att ”skriva av” platser eller händelser. Kenneth Goldsmith (2011:201-217) brukar uppmana sina studenter att besöka en plats och bokstavligt talat skriva av vad som händer. Inte tolka, eller välja ut relevant fakta, utan skriva av osorterat. Det går givetvis att vara mer specifik i instruktionerna och be studenterna fokusera på vissa saker, som vad personer gör, hur platsen ser ut eller fokusera på saker de inte förväntat sig.
Detta kan också vara en bra övning för studenter som håller på med etnografi. Särskilt om de undersöker bekanta platser, miljöer eller kulturer. Ett stort problem med etnografisk forskning i bekanta miljöer är att man tar alldeles för mycket för givet, man blir hemmablind och missar saker (se exempelvis Alvesson 2015 eller Ybema och Klamsteeg 2015) En okreativ övning är enligt min erfarenhet ett bra sätt att få upp ögonen för saker, att göra det bekanta obekant igen.
Ett radikalt demokratiskt sätt att lära sig skriva
Om jag skulle sammanfatta vad jag tycker är det riktigt fina med okreativa metoder är det att de riktar sig till alla studenter. Den utgår från att alla är jämlika och sammanfaller enligt mig med den franske filosofen Jacques Rancieres (2011) idéer om pedagogik. Han menar att alla människor är intellektuellt jämlika och har samma förmågor att nå kunskap. Ofta behöver dock vägen till kunskap se olika ut eftersom studenterna har så olika bakgrund, förkunskaper, läs- eller skrivvanor. Okreativt skrivande är en metod som kan som inte bara utgår från att alla är lika utan dessutom behandlar alla på precis samma sätt.
Fredrik Edin, Malmö våren 2018
REFERENSER
Aitchison, C (2009) ”Writing Groups for Doctoral Education” Studies in Higher Education 34(8) s 905-916
Alvesson, M (2015) ”At-home Etnography: struggling with closeness och closure” I Ybema S et al Organizational Ethnography London: Sage
Blunt, J och Karpicke J (2011) ”Retrieval Practice Produces More Learning than Elaborative Studying with Concept Mapping”I Science 11 Feb 2011:
Vol. 331, nummer 6018, S 772-775
Brodin, E (2017) ”Doktorandens skrivande” I Brodin Eva och Jikta Lindén, Åsa Lindeberg-Sand, Anders Sonesson. Forskarhandledning i teori och praktik Lund: Studentlitteratur
Catterall J et al (2011) ”Pedagogical Approaches that Facilitate Writing in Postgraduate Research Candidature in Science and Technology” Journal of University Teaching & Learning Practice 8(2)
Clifford, J och Marcus, G E (1986) Writing Culture – the Poetics And Politics Of Ethnography Berkeley: University of California Press
Dysthe, O., Hertzberg F. & Hoel T L (2011) Skriva för att lära Lund: Studentlitteratur
Elmgren, M och Henriksson A-S (2016) Universitetspedagogik Lund: Studentlitteratur
Goldsmith, K (2011) Uncreative Writing New York: Columbia University Press
Hedin, A (2006) Lärande på hög nivå: Idéer från studenter, lärare och pedagogisk forskning som stöd för utveckling av universitetsundervisning Uppsala: Uppsala universitet
Hertzberg, F (2006) ”Genreskrivning under senare skolår: att berätta räcker inte”. I Bjar, L (red) Det hänger på språket! Lund: Studentlitteratur
Hunt, L och Chalmers D (2012) ”University Teaching in Focus” London: Routledge
Kamler, B och Thomson, P (2014) Helping Doctoral Students Write London: Routledge
Kugel, P (1993) ”How professors develop as teachers”. Studies in higher education 18(3), 315-328
Lindén, J (2017) ”Introduktion” I Brodin Eva och Jikta Lindén, Åsa Lindeberg-Sand, Anders Sonesson. Forskarhandledning i teori och praktik Lund: Studentlitteratur
Malmö universitet (2018) Vad är breddad rekrytering http://www.mah.se/breddadrekrytering 180505
Morris, S (2007) [film] Sucking on words: Kenneth Goldsmith New York: Information as Material
Olsson, U (2007) Flexibel utbildning – för vem? Framgångsfaktorer i en universitetskurs Karlstad: Karlstads universitet
Ranciere, Jacques (1991) Den okunnige läraren: Fem lektioner om intellektuell frigörelse Stockholm: Glänta
Trigwell, K, Prosser M och Taylor, P (1994) ”Qualitative differences in approaches toteaching fist year university science”. Higher Education 27, s75-84
Van Maanen, J (2011) Tales of the Field – on writing etnography Chicago: University of Chicago Press
Yazici, H J (2005) ”A study of collaborative learning style and team learning performance”. Education + Training 47 (3) s 216-239
Ybema, S och Kamsteeg F (2015) ”Making the familiar strange” I Ybema S et al Organizational Ethnography London: Sage
Wellington, J (2010) ”More than a matter of cognition” Teaching in Higher Education 15(2) s135-150
Skumrask 