Igår skrev jag om pseudooffentliga platser, det vill säga platser som kan verka offentliga men i själva verket är privatiserade.
Det förekommer också pseudoprivata platser, det vill säga platser som kan verka privata, men som i själva verket är offentliga. Det kan handla om en bostadsrättsförening som placerat några buskar så det ser ut som om en del av parken är deras innegård. Det kan handla om företaget som har ett mer eller mindre permanent event på ett torg.
Igår använde jag gallerior som exempel på pseudooffentliga platser, men det slår mig att de lika gärna kan ses som pseudoprivata. Det är ju trots allt så att gallerior, utanför butikerna och under öppetidet, betraktas som offentliga platser av exempelvis polisen. Men de kan säkert lätt uppfattas som privata och jag har vid flera tillfällen sett hur hemlösa, tiggare och ungdomsgäng körts ut av väktare.
Det här kanske säger något både om distinktionens svagheter och styrkor. Det är inte alltid lätt att avgöra vad som är vad. Ägande, kontroll och jurisdiktion är helt enkelt diffust, även om jag är säker på att det i de flesta fall finns ett mycket tydligt regelverk (någon juridisk kunnig person får gärna hjälpa mig här):
Skumrask 