För ganska precis femton år sedan släpptes The Streets ”Weak Become Heroes”, den vackraste hyllning till en subkultur som någonsin gjorts. Den lyckades med konststycket att både vara ett nostalgiskt manifest över en sedan länge svunnen tid och blicka framåt och konstatera att ingenting någonsin kommer att bli som det var igen. För livet har verkligen varit ”up and down since I walked from that crowd”.
För mig markerar den en milstolpe i ett trettio år långt kärleksförhållande till en kultur som alltid, oavsett vilken form den tagit, upprört och konfronterat makten. Som tagit sig enorma och vackra proportioner genom de historiskt unika förutsättningarna i det återförenade Berlin. Som blomstrat i de kargaste betongöknar och som alltid avnjuts bäst riktigt jävla dum.
See here people are all equal
Smiles in front and behind me
Known you all my life I don’t know your name
Dizzy new heights blinded by the lights
These people are for life
For all the heroes out and on the way
We all smile
We all sing
Skumrask 