Sist skrev jag om tillträde till torg och media samt att det finns en klassaspekt när det gäller medias innehåll. Jag tänkte utveckla det resonemanget lite.
Det är inte bara så att vissa grupper – särskilt de som betraktas som otillräckliga konsumenter – nekas tillträde till vissa platser och sammanhang, en process jag närmast skulle likna vid en ekonomisk rensning. Parallellt pågår också en demonisering av fattiga som, om vi får tro exempelvis Stephen Graham i boken Belägrade städer, spelar en viktig hegemonisk roll.
Ur ett större perspektiv handlar det om att förödmjuka och förnedra genom att peka ut vissa människor, grupper och områden som otillräckliga på olika sätt. Som lata, oansvariga och kriminella. Som otillräckliga konsumenter. Detta för att kunna rättfärdiga åtgärder riktade mot samma människor, grupper och områden.
Forskaren Steve Macek har studerat hur storstäder och storstadsbor porträtterats i amerikansk media och kultur mellan 1980 och 2005. Han menar att det under denna period pågått en omfattande demonisering av större städer och dess invånare i nyheter, reklam, filmer, tv-serier, litteratur och annan kultur.
Särskilt fattiga och i synnerhet afroamerikanska män porträtteras som vad Macek kallar ”den barbariske urbane andre”. Bilder av total laglöshet där gäng härskar över städerna målas upp.
Enligt både Graham och Macek används dessa och liknande bilder som förevändning av högerpolitiker för att införa en mer auktoritär kriminalpolitik. Detta leder bland annat till övervakningskameror sätts upp på offentliga platser. Filmerna från kamerorna används sedan ibland till inslag i reality-tv där tittarna erbjuds autentiskt våld. Vilket leder till en ond cirkel med ytterligare krav på övervakning och hårdare tag.
Graham menar att även högerpolitisk ideologiproduktion dragit sitt strå till stacken för att demonisera fattiga. Som exempel nämner han boken The Bell Curve – Intelligence and Class Structure in American Life av Richard J Herrnstein och Charles Murray där författarna varnar för en delning av USA i en liten kognitiv elit och en stor IQ-svag men fertil underklass. Författarna går så långt att de skyller många sociala problem på låg intelligens hos de som drabbas av problemen.
Ett samtida tydligt exempel på hur fattiga storstadsbor demoniseras är det brittiska tv-programmet Benefits Street (Channel 4). Det är en realitysåpa om ett antal människor som bor längs James Turner Street i förorten Winson Green utanför Birmingham. Benefits Street med över fyra miljoner tittare skildrar de boende som ansvarslösa bidragstagare som begår småbrott och som är för lata för att söka jobb.
Enligt Owen Jones som har studerat hur brittisk arbetarklass skildras i media är den här typen av underhållning är vanlig i Storbritannien. Särskilt de fattigaste delarna av arbetarklassen demoniseras på en rad olika sätt oc beskylls för att vara lata, sakna bildning, inte vilja arbeta och för att ha osofistikerad smak. Det sprids myter om allt mellan bidragstagande och barnalstring. De här stereotyperna används sedan av politiker för att genomdriva allt mellan hårdare tag, försämringar av socialförsäkringar och, ur ett större perspektiv, ökad ojämlikhet.
I Sverige finns det inte lika tydliga exempel vilket möjligen kan förklaras av att Storbritannien är ett skarpare klassamhälle med ett helt annat medieklimat. Men tendenser finns hos oss också. Jag tänker på program som Lyxfällan på TV3 där fattiga människor som hamnat i ekonomiskt trångmål får hjälp av experter med skuldsanering. Eller Familjen annorlunda på TV4 där tittarna får följa familjer med många barn som försöker få ekonomi och tid att gå ihop.
Jones menar att just oansvarigt barnalstrande är en vanlig stereotyp när det gäller att demonisera fattiga. Till programmets försvar vill jag dock säga att detta inte verkar vara syftet.
Stiftelsen Open Society Foundations studerade nyligen mediabilden av arbetarklassen i Västeuropa. I deras rapport från städerna Stockholm, Århus, Amsterdam, Berlin, Lyon och Manchester slår de fast att medier framförallt i Storbritannien i allt större utsträckning porträtterar arbetarklassen som lata och odugliga snyltare. De konstaterade också att benämningen ”white trash” blivit allt vanligare i svensk media. White Trash är ursprungligen en amerikansk starkt nedsättande benämning på vita personer med låg social status.
Open Society Foundations konstaterade också att mediabevakningen av fattiga områden i Sverige både var bristfällig och ensidigt fokuserad på negativa händelser. I rapporten framgår också att den här typen av skildringar, ibland kallade socialporr eller fattigdomsporr, blivit så vanliga i Tyskland och Nederländerna att de bildat egna genrer. I Nederländerna kallas de ”Aso-TV” (anti-social tv) och i Tyskland ”Hartz IV-TV”, efter en politisk reform som försämrat socialförsäkringarna.
Skumrask 