För femton år sedan skrev Nick Dyer-Witheford en bok med den töntiga titeln Cyber-Marx. Den innehåller nästan inga egna tankar, originella resonemang eller spännande slutsatser. Trots det är mitt exemplar så sönderbläddrat, nedklottrat, fläckigt och medfaret att det nästan faller samman när jag tar ner det från hyllan.
Dyer-Witheford är nämligen en mästare på att förklara saker på ett lättbegripligt sätt utan att för den sakens skull tappa skärpa eller djup, oavsett om det handlar om svårbegripliga teorier eller komplicerade samhällsförändringar.
Om Cyber-Marx var en lite grövre skiss över samhällsutvecklingen de senaste seklet ur ett företrädesvis autonomt marxistiskt perspektiv går Dyer-Withefords nya bok Cyber-Proletariat mer in på detaljer. Och låt dig inte luras av ordet cyber. Även om mycket i boken kretsar kring nätet, börjar och slutar det alltid i de mest grundläggande materiella och globala omständigheter. När Dyer-Witheford förklarar vad det innebär att arbeta med att producera innehåll på nätet hamnar han snart i Kongo där barn utvinner den kobolt som är förutsättningen för nyss nämnda innehållsproduktion.
Cyber-Proletariat börjar med att dataprogrammet VITAL blir invalt i styrelsen för Hong-Kong baserade riskkapitalbolaget Deep Knowledge Ventures samma dag som det inträffar en kraftig explosion i en kolgruva i den turkiska staden Soma. Två till synes orelaterade händelser som Dyer-Witheford drar tjocka linjer emellan. Och så fortsätter det. Historiska, geografiska, politiska och sociala fenomen och händelser kopplas ihop till ett stort nät. Allt hänger samma och allt påverkar allt annat.
Särskilt tydligt framträder de historiska förloppen. Händelser leder till nya händelser och även om det kan verka som om historien upprepar sig hamnar vi ständigt på nya platser. När omständigheter förändras måste förklaringarna hänga med och Cyber-Proletariat är full med djupdykningar i olika händelsekedjor, stora som små, uppenbara som dolda.
Produktion > konsumtion > finansiering
Löpande band + Ford + Motor City > Just in Time + Toyota + Sao Paolo
Färre arbetare > nya roller > högre specialisering
Tuber > transistorer > chips
Lockheed, General Electric, IBM > Facebook, Google, Apple
Stenrika ägare + högutbildade tekniker + lågavlönat, lågutbildat proletariat
Vita direktörer och förmän + fattiga migrantkvinnor med giftigt hemarbete
Silicon Valley > Kopieras > Plateaux, Bangalore + Gulfs, Mindanao + Savannahs, Nairobi
Global arbetsdelning > Mexico / Taiwan / Indien
Kluster av företagsbyar isolerade från den fattiga omvärlden
Ciudad Juarez / billig hårdvara + Hsinchu / billiga ingenjörer + Hyderabad / billig mjukvara
Billig arbetskraft i Kina > billiga telefoner > appar för konsumtion > accelererad konsumtion
Konsumtion > ökad efterfrågan på billiga telefoner och billig arbetskraft > större finansmarknad
Telefon > abonnemang > saldo
Fler abonnemang än telefoner och människor > saldomarknad som finansiell institution
Masstillverkning > Coltan + Tantalit > gruvor > birst > kris
Utvinning > hopsättning > försäljning > support > särplockning > E-Waste
Europa + Nordamerika = E-Waste > dumpning > Afrika > Agblogloshie
M-list = eMployment + eMergency + Migration + Money + criMe
Ny sammansättning av arbetskraft / teknisk sammansättning
Färre jordbrukare / nya migrationsströmmar / informella skitjobb / neo-industriellt proletariat
Produktion i Väst > Syd + Öst
Fler kvinnor i arbete / diffus servicesektor / Edu-factories
Edu-Factory = tillverkar arbetskraft + forskar på beställning + gratisarbete av forskare och studenter
Cyber, som i cybernetik, handlar till syvvende og sist om vem (eller vad) som har makten i de tänkande maskinernas tidsålder. Därför ägnas också en ansenlig del av boken åt klasskampen – var och hur den uppstår, hur den utvecklas och hur den sprids – samt givetvis frågan om hur cybernetiken kan användas som ett vapen i klasskampen.
Dyer-Whiteford tittar särskilt på tre olika typer av kamp. Dels uppror av de som är exkluderade, från länder, arbetsmarknader eller konsumtion. Det kan handla om migranter som tar över gränser eller konsumtionskravaller, om kamp på och kring arbetsplatser, som strejker och ockupationer och sist med inte minst de former av kamp, uppror och störningar som är unika för informationsåldern som hack och omfattande läckor.
Men det handlar också om områden där det borde förekomma mer kamp som exempelvis frågan om vem som ska skörda frukterna av en allt mer automatiserad produktion, allt mindre beroende av mänskligt arbete. Dyer-Whiteford ägnar sig dock inte om naiv teknikoptimism utan går kritiskt igenom idéer som dramatisk minskning av arbetstiden och basinkomst för att landa i en frågan som vänstern brottats med åtminstone sedan Lenin fick den korkade idén att importera taylorismen till Sovjetunionen, nämligen: är det verkligen oproblematiskt att ta över eller kopiera kapitalistisk produktion?
Boken avslutas med att ställa frågan om var vi är på väg. Var hamnar vi efter den krasch som verkar allt mer oundviklig? I någon sorts högre stadium eller i något essentiellt annorlunda? Eller i något värre? Landar vi i någon sots högteknologisk kommunism och kommer den i sådana fall att vara mindre alienerande än den kapitalistiska motsvarigheten? Ska vi skynda på utvecklingen eller försöka motverka den?
Dyer-Whiteford kryssar mellan nihilisten Nick Land, Allende-regeringens projekt Cybersyn och det neo-ludditiska kollektivet Tiqqun och försöker samtidigt komma ihåg Mario Trontis varning att alla misslyckade revolutioner förvandlas till kapitalistiska framgångar. Kryssningen resulterar i ett förslag om fem arenor för kamp:
Kroppar – då vi i allt större utsträckning är produktivkrafterna, det allmänna intellektet, måste kampen om våra kroppar koordineras och organiseras som om det gällde vilken annan kamp som helst
Syndikat – vi måste i större utsträckning skapa allianser som sträcker sig utanför arbetsplatserna, mellan de som har relativt trygga jobb, de som har prekära jobb och de som saknar jobb. Vi måste också ta ett större ansvar för den sociala nedrustningen och vara solidariska med de som har det allra sämst, inte som ett substitut för en nedmonterad välfärdsstat utan som en förutsättning för en lyckad kamp där så många som möjligt kan delta.
Ett mycket sympatiskt förslag, särskilt med tanke på att det inom vänstern finns en lång tradition av att se ner på de som har det sämst, på folk som ”inte gör rätt för sig”.
Nätverk – Dyer-Whiteford tycks förespråka ett sorts leninistisk parti ställt på huvudet där massor av sammankopplade celler och rörelser tillsammans och underifrån utgör en helhet. Inte minst för att kunna koppla ihop de upplopp, ockupationer, arbetsplatskamper, hack och läckor som tidigare nämnts.
Övergångar – det är viktigt att planera övergångar till ett samhälle efter kapitalismen, men samtidigt diskutera, omvärdera och förbättra samma övergångar när omständigheterna förändras. Det är inte helt klart exakt vad Dyer-Whitford menar annat än att han varnar för att exempelvis basinkomst mycket väl kan förvandlas till en obetydlig reform inom kapitalismen. Som positiva exempel nämner han istället Karl Heinz Roths idéer om att på kort sikt bland annat ta över fabriker införa mer progressiv beskattning, radikalt förkorta arbetstiden, införa lokala direktdemokratier och radikalt omfördela resurser.
Visst kan både basinkomst och kortare arbetstid lätt förvandlas till kapitalistiska reformer, smarta sådana till och med. Men vi måste komma ihåg att även arbetarstyrda arbetsplatser mycket väl också kan vara fullt förenliga med kapitalismen. Jag tror inte det handlar om de enskilda idéernas förträfflighet var och en för sig utan om deras sammanlagda styrka.
Beredskap – vi måste vara redo att förändra också. Det handlar i stor utsträckning om att titta sih runt och se hur samhället förändras och vart det är på väg, inte förlita sig på gamla kartor, idéer och teorier. Dyer-Whiteford avslutar med att citera Dorothy från The Wizard of Oz:
”Toto, I’ve a feeling we’re not in Kansas anymore”
Utan denna insikt tror jag det är hopplöst att försöka skapa en bättre värld
Skumrask 