Biljetten är en av våra vanligaste former av exkluderande design. Den som inte har biljett nekas tillträde till exempelvis stationer och terminaler, tunnelbanor, bussar och tåg.
I boken The New Social Control – The Institutional Web, Normativity and the Social Bond gör Michalis Lianos en maktanalys av biljetter och tillträde till tunnelbanestationen Les Halles i Paris. Han frågar sig vem som har tillträde och vem som utestängs. Han visar hur sortering och utestängning går till, med hjälp av spärrar och biljetter, samt frågar sig hur de kommer sig att de flesta som använder tunnelbanan accepterar att det går till som det gör. Lianos menar att själva den fysiska utformningen av tunnelbanestationen och de ritualer den ger upphov till får oss att internalisera systemet och uppleva det som något naturligt. Vi passerar spärrar där vi betalar, vi ställer eller sätter oss på perronger eller i vänthallar och tar sedan första, bästa tåg till rätt destination. Endast de som betalar har tillträde och de har tillträde endast i egenskap av resenärer.
Biljetten är ju också mycket tydlig när det gäller att dela upp människor i tillräckliga och otillräckliga konsumenter. Det är inte bara så att det krävs konsumtion för att få en biljett. Min upplevelse är att det på många håll blir allt svårare att köpa biljetter med kontanter och allt vanligare att köp istället sker med hjälp av mobiltelefoner. Köp som dessutom ofta kräver ett kredit- eller kontokort kopplat till abonnemanget.
Förutom pengar till själva biljetten ställs då dessutom åtminstone några, i värsta fall samtliga, följande krav på den som vill ha en biljett:
- Ett personnummer
- En adress
- En mobiltelefon
- Frånvaro av betalningsanmärkningar
- En etablerad relation till en mobiloperatör
- En etablerad relation till en bank
En ekonomisk spärr kompletteras med en rad andra och materialiseras i en lite papperslapp. Förlåt, jag menar ett pling i telefonen.
Skumrask 