Temat för veckans nummer av Arbetaren är arbetstidsförkortning. Det kanske verkar cyniskt att hävda att vi bör jobba mindre i tider av hög arbetslöshet. Men arbetstidsförkortning är ett vapen mot just arbetslöshet. De som har jobb kan jobba mindre och flera kan dela på de jobb som faktiskt finns.
Men det handlar också om att ändra synen på arbete. I varje samhälle finns ett antal nödvändiga sysslor som måste utföras. Låt oss sköta dem så smidigt som möjligt, dela på dem solidariskt och låta var och en göra vad hen vill med resten av tiden.
Hursomhelst. Jag skulle vilja tipsa om tre böcker om arbete som jag garanterat tipsat om förut. Den första är Karl Marx Kapitalet. Och du behöver inte läsa alla tre banden. Du behöver faktiskt inte ens läsa ett av dem. Ta dig bara igenom de första kapitlet i första boken. 30 sidor som ger en bra bild av vad resten handlar om. Eller så kan du lyssna på Rhythm & Sounds Poor People Must Work där reggaepoeten Bobbo Shanti mässar just ”Poor People Must Work” över en dubtechnoslinga. Den bästa sammanfattning av Kapitalet som någonsin gjorts.
Att fattiga människor måste jobba är nämligen vad arbetskritik handlar om. Vi har inget annat val än att sälja vårt arbete. Det är just detta som är kapitalism. En politisk rörelse som inte är arbetskritisk är heller inte systemkritisk.
En annan bok som tar upp en mycket viktigt aspekt av arbete är Silvia Federicis Revolution at Point Zero och då särskilt texten ”Wages for Housework”. En av anledningarna till att jag inte gillar ordet lönearbete är att det finns så många typer av arbete under kapitalismen som inte är avlönade. Studier, shopping och arbetslöshet är några exempel. Federicis visar förtjänstfull hur två andra exempel – hushållsarbete och reproduktion – inte bara är arbete. Dessa sysslor, ofta utförda av kvinnor, är dessutom en förutsättning för att kapitalismen överhuvudtaget ska fungera.
Men vad ska vi kalla arbete då? Om ”lönearbete” är missvisande? Visst kan vi vara akademiska och skilja på levande arbete och dött arbete. Men jag förslår att vi för enkelhetens skull bara kallar det ”arbete”. Men vad ska vi kalla de här nödvändiga sysslorna då? Sådant vi måste göra även i ett klasslöst samhälle? Som att bygga hus, odla mat och skriva böcker. Jag föreslår att vi kallar dem ”bygga hus”, ”odla mat” och ”skriva böcker”.
Den tredje boken jag skulle vilja tipsa om är Roland Paulsens Arbetssamhället. Den handlar om hur arbete blivit statsideologi. Om att vi för länge sedan, trots enorma produktivitetsökningar, slutat förkorta arbetsdagen och att arbete blivit ett självändamål. Vilket påminner mig om att sex timmars arbetsdag aldrig kan vara ett mål i sig, utan bara första steget på vägen mot att avskaffa arbete och därmed kapitalismen. Välstånd mäts ju som bekant inte i hur mycket vi jobbar, utan i hur lite vi jobbar.
Ur Arbetaren #39 2013
Skumrask 