Min ledare i veckans Arbetaren
David Harvey inleder sina kurser med att be studenterna berätta vad de ätit till frukost. De diskuterar filen, flingorna, brödet, påläggen, juicen, tallrikarna, kylskåpet, kaffet. Hur har de framställts? Vilka villkor har arbetarna haft? Hur har varorna fraktats? Vilka andra människor, maskiner och djur har varit inblandade?
Fair trade? Ok, men hur har miljön behandlats? Ekologiskt? Ok, men hur har arbetarna som skördat haft det? Har de flugit hit den obesprutade kiwin från Nya Zealand? Arbetarkooperativ? Ok, men hur har deras traktor tillverkats? Vilka metaller är den gjord av? Vilka krig har utkämpats om kontrollen över gruvorna? Vad drivs traktorn med? Vilka länder har bombats för att hålla rätt prisnivå på drivmedlet.
En schysst etikett är ingen garanti, vilket företaget Barista illustrerade häromveckan. Visst kan vi välja trevligare företag framför mindre trevliga. Men i samma stund förvandlar vi ett strukturellt problem till ett individuellt problem och tar på oss ansvaret att fåfängt försöka korrigera kapitalismens tillkortakommanden. Och det enda vi egentligen uppnår är lite bättre samvete.
Jag skulle kunna odla morötter och leva på dem. Men det faktum att jag överhuvudtaget har privilegiet att fundera kring sådana saker beror på att vi exporterat ohälsosamma, underbetalda jobb, arbetstid, utsläpp, miljöförstöring, krig och en rad andra saker till fattigare delar av världen.
Vi kan fortsätta peka finger åt särskilt vidriga aktörer. Ett företag som ibland pekas ut är H&M som Arbetaren skriver om i detta nummer. Risken är bara att vi glömmer att kapitalismen är ett system, inte en sammansvärjning. Varje gång vi äter frukost glufsar vi också i oss all världens orättvisor, vare sig vi vill eller inte och oavsett vad vi äter. Vill vi göra något åt det måste vi krossa själva systemet.
Skumrask 