Veckans kulturtips från Arbetaren…
[Film] RAMPART
James Ellroy är inte bara världens främste kriminalförfattare. Han är en av världens främsta författare överhuvudtaget. Tyvärr har det inte blivit lika bra när hans historier blivit film. L.A. Konfidentiellt från 1997 är helt ok, inte mer. Street Kings är så förfärlig att Forest Whitaker såg ut att ha skämts redan under inspelningen. Övriga filmer har hamnat någonstans där emellan. Tills nu.
Rampart är regisserad av doldisen Oren Moverman som också skrivit manus tillsammans med Ellroy. Filmen bygger delvis på en verklig mutskandal inom LAPD och innehåller allt tidigare filmatiseringar saknat. Mörker, cynism, en hel del humor och en samhällskritik som gör mig mörkrädd. Är det hälften så illa i verkligheten, vill jag inte vara med.
En sak som skiljer Ellroy från så många andra är att han inte låter sina historier reduceras till amatörpsykologiska dramer om missförstådda, missbrukande, misshandlande, misshandlade män. Missförstå mig inte. De förekommer i hans historier också. Men de korrumperade våldsverkarna är inte bara produkter av taskig barndom och dåligt omdöme, utan av ett korrupt och våldsamt system.
Rampart blir inte sämre av att Woody Harrelson gör sitt livs roll som polisen som kallas ”Date Rape” till och med av sina egna barn. Bara förhören med åklagaren som utreder honom, spelad av Sigourney Weaver, är värd biljetten. Rampart vimlar för övrigt av bra biroller. Precis som i många av Ellroys böcker, inte minst på senare år, är det kvinnoporträtten som är intressantast. Här gestaltas de förutom Weaver av bland andra Robin Wright, Cynthia Nixon och Anne Heche.
Rampart har premiär i veckan. Dock inte på bio, utan som dvd. Den gick nämligen inte upp på svenska biografer. Varför vet jag inte. De kanske hade fullt upp med att sälja popcorn och visa riktigt dåliga uppföljare till riktigt dåliga filmer. Eller prova hur små salonger och filmdukar det går att ha innan rätten att kallas biograf dras in. Eller fundera på varför folk laddar ner film från nätet. Det sista borde dock inte tagit så lång tid.
[Banbryterska] BIRGITTA STENBERG
Birgitta Stenberg är aktuell med filmen Alla vilda där hon reser runt i Europa och söker upp gamla älskare och älskarinnor. Rekommenderar inte bara den utan i stort sett hela hennes gärning. Få böcker skriva på svenska språket har gjort så stor intryck på mig som exempelvis Kärlek i Europa, Apelsinmannen och Rapport.
[ALBUM] Addison Groove – Transistor Rhythm
Antony Williams kallar sig oftast Headhunter och kommer från Bristol, staden som är mest känd för att vara oproportionerligt dålig på fotboll, men oproportionerligt bra på musik. På albumet Transistor Rhythm är han betydligt mer lättillgängligt än vanligt. Som om hans vanligtvis mörka, monotona, avskalade dubstep klippt sig, tagit en näve betablockerare och gått ner på den lokala houseklubben för att dansa in våren.
Och byter man stil måste man självklart byta namn också. Han snodde det från funk-jazz-dinosaurierna Addison Groove Project. Om det är en hyllning till kollegan David ”Ramadanman” Kennedy som nyligen låtit svenska psykedeliaakten Pärson Sound låna sitt namn till hans houseprojket Pearson Sound ska jag låta vara osagt.
Det är med största sannolikhet kommersiellt självmord att byta namn varje gång musiken förändras minsta lilla. Personligen tycker jag det är befriande. Särskilt i en tid då all musik ska målgruppsanpassas, alla musiker ska vara entreprenörer och en artist som Dregen är mer känd för sina chokladpraliner än för sin musik.
[Tv-serie] BLACK MIRROR
Den brittiska miniserien Black Mirror som visas på SVT på söndagar berättar mer om världen på sina tre avsnitt än samtliga nyhetssändningar de senaste åren.
Första delen tar sig an den genomskinliga medieverklighet som får den mest vulgära finansmarknad att framstå som blyg, försiktig och tålmodig. Där journalister, politiker, och poliser inte drar sig för någonting. Där ständiga opinionsundersökningar om allt annat än politikens innehåll är landets sanna herrar med ett fast grepp om premiärministerns pung. I det här fallet bokstavligt talat.
I andra delen är allt spotifierat, reklamen har övergått i andra typer av pornografi och enda vägen ut ur konsumtionsfängelset är paradoxalt nog att ställa upp i Idol. Samhället är en stor fabrik där de hunsade arbetarna cyklar på motionscyklar samtidigt som de tvingas ta del av reklam och spela tevespel. Som om Sats, Carema och TV3 gjort statskupp och infört diktatur. Det kostar att vara med, det kostar att slippa och det enda du inte kan köpa är att få vara ifred en stund. Juryn är domare, publiken bödel och att byta kanal kostar många liter svett på motionscykeln. Att stänga av helt är däremot inte möjligt.
Tredje delen är ett enda stort album på Facebook, men de allra minst smickrande bilderna på snedstegen från fyllefesten i helgen. Ingen tillåts någonsin glömma någonting. Ingeting kan försvinna och allting, även dina mörkaste hemligheter, förlåt, särskilt dina mörkaste hemligheter, finns att beskåda för vem som helst närsomhelst.
Black Mirrors skapare, Charlie Brooker som för övrigt är lysande kolumnist på bland annat The Guardian, har sagt att serien handlar om hur livet kan se ut om tio minuter om vi är klumpiga. Jag gissar att de där minutrarna tickat iväg för länge sen. Hursomhelst, gör dig själv en tjänst följ Black Mirror. Avsnitten är helt fristående, så du kan ta dem i vilken ordning du vill.
[Låt] DANSBANDSSÅNGAREN
Thåström har hittat sig själv. På låten Dansbandssångaren från senaste albumet Beväpna dig med vingar lyckas han kombinera samtliga sina tidigare personas. Trubaduren, rebellen, industrirockaren och pulverpoeten. Fantastisk låt. Det var på tiden, för jag antar att karriären är över nu. Jag kan inte tolka det faktum att Thåström i sommar ska turnera på Österlen annorlunda. Därifrån är steget som bekant inte lång till mockajacka med fransar, stenugnsbakat knäckebröd, konstlat yvigt skägg, egen köksträdgård och kommentarer som: jag ser mig själv som en målare som också håller på med musik.
Skumrask 