Jag valde att stanna kvar i SKTF när jag bytte jobb. De var en av få fackföreningar som fanns representerad på arbetsplatsen och nästan alla var medlemmar. Att det hade fungerat så dåligt på min förra jobb kunde ju faktiskt ha att göra med enskilda ombud.
På mitt nya jobb bestod den enda kontakt med SKTF i mailutskick från sektionen. Jag minns särskilt två kategorier mail. Det ena var erbjudanden om att följa med på kryssningar. Det andra var erbjudanden om hjälp och ”coachning” vid individuella lönesamtal.
Vid ett tillfälle blev en kollega så irriterad att hon svarade på ett mail ur den sistnämnda kategorin. Svaret gick ut till hundratals medlemmar och ombud. Min kollega förklarade sakligt men bestämt att själva poängen med en fackförening –och den huvudsakliga anledningen till att hon var medlem – var att vi anställda skulle ha en möjlighet att agera kollektivt gentemot vår arbetsgivare. Att detta skulle innebära en styrka och en möjlighet att tillsammans höja allas löner. Inte bara några stycken.
Ingen svarade.
Själv ringde jag upp ringde SKTFs ”center” och frågade vad det var för poäng att vara medlem om mina och mina arbetskamraters rättigheter inte försvarades. Om vi inte agerade kollektivt utan tvärtom uppmanades att försöka göra en bra deal på egen hand.
Personen jag talade ville inte diskutera SKTFs agerande . Jag har full förståelse för att han varken kunde eller ville diskutera mina personliga erfarenheter. Men han ville heller inte diskutera SKTFs policy generellt. Det gjordes inget som helst försök att argumentera eller övertyga mig om att fortsätta vara medlem. Istället sa han något i stil med: jaha, tycker du så. Då kanske du inte ska vara medlem.
Jag lämnade SKTF. Det är ett antal år sedan nu. Imorgon tänker jag undersöka hur förbundet mår idag.
Skumrask 