”Arbetslinjen” har fått fyra år till på sig att förgifta samhället. Det är hög tid att vi döper om den. Den handlar inte om arbete utan om att ta från fattiga och ge till rika.
Inte nog med det. Arbetslinjen har bland annat två andra effekter:
- Den sänker lönerna
När fler konkurrerar om de få jobb som finns behöver inte arbetsgivarna erbjuda anständiga löner. Tvärtom. Det finns alltid någon som måste ta jobbet oavsett betalning. - Den håller inflationen nere
Inom nationalekonomin är ”infaltionsdämpare” en etablerad benämning på arbetslösa. Ju sämre ersättning, desto mindre har en arbetslös råd att konsumera. Detta administreras politiskt genom att exempelvis ge arbetslösa och sjuka socialbidrag istället för a-kassa och sjukpenning.
Men vad händer då med alla arbetslösa som tvingas tävla om jobb som inte existerar? Jo, det gamla vanliga. Arbetslösheten behandlas som ett fel hos arbetslösa individer istället för som ett fel hos samhället.
Den arbetslöse skuldbeläggs och anklagas för att ha för dåligt CV, bristfälliga kunskaper eller till och med för att vara lat. I de mest absurda fallen, vilket jag återkommer till, anklagas han eller hon för att ha ”fel inställning”. Som om ”rätt inställning” skulle skapa fler arbetstillfällen.
Det är sällan bra med individuella lösningar på strukturella problem. Är lösningarna dessutom fullkomligt idiotiska blir det givetvis ännu sämre.
I USA har de hunnit ännu längre på det här området. Barbara Ehrenreich har skrivit en mycket läsvärd bok i ämnet, Smile or Die, som bland annat handlar om hur arbetslöshet ”bekämpas” genom att tvinga arbetslösa att ”tänka positivt”.
Så vänta bara. Caocher i nyandlig managementpsykologi förekommer redan här. Och tro mig, de kommer att bli allt vanligare under de närmaste åren. Så några arbetstillfällen kommer arbetslinjen trots allt att skapa i form av feel-good-gurus på arbetsförmedlingen.
Spring kamrater, Kaypollacksamhället är efter er.
Här är en animerad version av Barbara Ehrenreichs bok, som vanligt levererad av fantastiska RSA.
Skumrask 