På ett av mina stamfik kostar en kopp ekologiskt kaffe två kronor mer än det det vanliga kaffet. Vilket jag gladeligen betalar. Det är inte så att jag tror att jag får ett bättre kaffe. Däremot har jag tvångstankar om det icke-ekologiska. Jag förställer mig en skövlad regnskog, en förgiftad flod, barnarbete och fackligt aktiva upphängda i träd.
Det kostar alltså två spänn att bli av med mina tvångstankar. Inga konstigheter. Men jag inbillar mig också att de två extra kronorna har att göra med att det är dyrare med ekologiska bönor. Vilket det kanske är också, men det har väldigt lite att göra med vad jag betalar för kaffet.
Boken Undercover Ecomnomist har ett fint räkneexempel som visar hur lite av priset på en kopp kaffe som har med bönornas kostnad att göra. Fundera på vad det kostar att hyra lokaler på en fin adress i någon av våra större städer, vad det kostar att inreda dem, vad maskinerna kostar och vad det kostar att ha personal som har avtalsenliga löner. Slå sedan ut det på varje kopp kaffe och du kommer att inse hur liten del av priset som är kopplat till bönorna
Fiket skulle alltså kunna ta lika mycket eller lite betalt för det ekologiska kaffet. Men de vet att kunder som jag gärna betalar några spänn extra för att få leva i en föreställning om att våra post-koloniala avtryck blir lite grundare. Ju högre upp på agendan miljöfrågorna hamnar, desto mer kan de och andra som har ekologi som affäridé ta för sina ekologiska produkter. Om de brydde sig det minsta om miljön eller plantagearbetarnas situation skulle givetvis allt deras kaffe vara ekologiskt och rättvisemärkt.
I kommentarerna till förra cirkeln diskuterade vi så kallad ”livsstilism”. Att exempelvis köpa vissa produkter av politiska skäl. Inget fel i det. Jag gör det själv som du märker. Köper närproducerade varor. Undviker att flyga. Bojkottar vissa företag.
Men det är ett individualistiskt agerande som egentligen har väldigt lite med politik att göra. Om vi på allvar vill förändra något med hjälp av våra livsstil, måste samma livsstilar bli en kollektiv angelägenhet. Vi måste agera tillsammans.
I mina mest pessimistiska stunder tänker jag att den enda realistiska lösningen är en stark stat som med skatter och förbud hanterar miljöproblemen. Hjälp mig gärna att komma på bättre tankar.
Tidigare delar:
Andra om upproret:
Skumrask 