Transmodal perception

Det verkade som en dålig idé. En katastr0falt dålig idé till och med. Den stred emot i stort sett allt jag står för när det gäller konst, kultur, vetenskap, filosofi, hyfs, vett och etikett.

Well, nästan allt. Jag är väldigt fåfäng och väljer ofta utseende före funktion. Hursomhelst är bokhyllan numera färgkoordinerad.

Den är numera inte bara praktfull. Jag misstänker att den genom ett antal oväntade kombinationer dessutom producerar någon sorts högre mening.

Vad händer till exempel när Kathy Acker, Pier Paolo Pasolini, Sadie Plant, Ernst Jünger, Chuck Palahniuk och Steve ”Kode9” Goodman får samtala ostört? Pratar de om Laibach-biografin bredvid? Går det att låta bli att lyssna?

Vad händer när dubbla volymer av stilikonen Che Guevera krockar med dubbla volymer av ikonstilisten Andres Lokko? Heinrich Böll och Sylvia Plath som står närmast kanske kan berätta? Vad säger Kafka om att trängas ihop av sladdriga pockets utgivna på sjuttiotalet av tidningen Mad? Vad säger jag?

Ibland uppstår fullkomligt logiska serier som sviten Foucault, Pär Thörn och William S. Burroughs. Andra gånger inte, som när en bok om trädgårdsodling hamnar bredvid en sammanställning av Jim Goads gamla fanzine Answer Me.

Och jag undrar verkligen vad bokhyllan vill säga mig genom att placera Cockney Rejects sångare Jeff ”Stinky” Turners självbiografi mellan Toni Negris två bästa böcker.  Däremot fattar jag direkt varför Ellroys senaste står bredvid Frantz Fanons ”Jordens fördömda”.

Prova själv. Det kommer att ge dig en fantastisk läsupplevelse utan att du behöver läsa några böcker.