Det stundande upproret: fjärde cirkeln

Ett jag har fötts, växt upp, fått en familj och gått ut skolan. Nu är det dags att söka arbete och leta bostad. Fjärde kapitlet handlar om landet och staden eller rättare sagt, om att landet och staden på olika sätt försvunnit och hur metropolen uppstått istället.

Det finns många problem med stora städer. Dyr och dålig kollektivtrafik, parasitära bostadsområden, privatbilism, gallerior, social utslagning och spotifiering. I Det stundande upproret presenteras en dystopi där hela planeten glasats in, spotifierats och förvandlats till en galleria. Ungefär så ser även min vision av helvetet ut.

Men där skiljs våra vägar. Den osynliga kommittén inleder ett förvirrat resonemang om autencitet och liv. De beskyller småborgerligheten för att jaga det äkta, men gör sedan själva precis samma sak.

Enda skillnaden är preferenserna. Enligt kommittén är problemområden ”vitala”, kåkstäder  och ockuperade gamla ruckel ”bebodda” och områden ”väcks upp” av fylls av ”energi” genom massarbetslöshet. Att romantisera misär och utslagning är inte ett dugg bättre än att leta efter ”autenticitet” i ett gentrifierat industriområde.

Kommittén beskriver metropolen som en ”terräng av konstant lågintensiv konflikt”. Berättar hur sårbar den är med alla dess flöden och hur lätt det är att störa cirkulationen.

För att något ska kunna resa sig ur metropolen måste den första handlingen vara att avbryta cirkulationen

Visst. Även jag skrattade skadeglatt åt alla affärsresenärer som fick tåget medan Eyjafjallajökull spottade aska över kontinenten. Men jag vill inte förhindra någon cirkulation. Jag vill ha mer cirkulation. Jag vill ha en annan sorts cirkulation.

Kollektivtrafik istället för privatbilism. Torg istället för gallerior. Tåg istället för flyg. Allmänningar istället för gated communities. Öppna nätverk istället för IPRED. Möjlighet istället för frihet. Och krydda gärna anrättningen med några rejäla skyskrapor.

Jag gillar verkligen hur Kommittén målar upp tillståndet i världen. Lösningarna är däremot sämre. Någon föreslog att Det stundande upproret ska läsas som skönlitteratur, men som sådan håller den inte måttet.

Jag skulle snarare säga att politik äger rum kring Det stundande upproret. Att den ställer till problem. Att den lägger en hög hundbajs i den liberala demokratins knä som den tvingas att hantera medan du och jag söker lösningar och skapar möjligheter.

Det är oerhört viktigt att titta framåt istället för bakåt. Det är som mormor brukade säga: det finns två sorters socialister, de som vill att alla ska ha det lika dåligt och de som vill att alla ska ha det lika bra.