Det har snackats en hel del om flattr sen sist. Själv har jag snöat in en hel del på vad som skiljer flattr från andra fenomen, exempelvis Spotify. Eller snarare vad som skiljer flattring från spotifiering.
Den allra största skillnaden har med längden på svansen att göra. Spotifiering kuperar, medan flattr har alla förutsättningar att göra svansen ännu längre. Spotifiering begränsar utbudet medan flattring inte bara utökar utan dessutom gör det annorlunda.
Det behöver inte vara kultur som belönas. Du behöver heller inte tänka i termer av det vidriga 90-talsordet ”content”. Tänk fenomen istället. Eller vad fan du känner för.
Saker som varit helt omöjliga att leva på blir plötsligt en inkomstkälla. Vem blir först att säga upp sig från sitt dayjob tack vare flattr?
Fenomen och personer blir möjliga att flattra bara för att de är som de är. Vem blir först att lägga upp en flattrsida åt exempelvis Tompa Eken?
Själv skulle jag vilja flattra Ubu, Wu Ming, The Yes Men och Dj Koze bara för att de finns.
Saker som tidigare finansierats på annat sätt kan använda flattr. Som politiska kampanjer. Vem blir för med att överge den sunkiga stödpuben till förmån för lite smicker?
De som tidigare haft för lite ruljans på spelningar, sammanställningar, projekt, artiklar eller vad det nu må vara kanske får möjlighet att ägna sig uteslutande åt sådant de är intresserade av.
Allt det här kommer att utöka och förändra den långa svansen till en ståtlig, luden, ringlande, randig lemursvans. I detta avseende raka motsatsen och förhoppningsvis en motkraft mot spotifiering.
Men precis som alla glimrande mynt har även det här en baksida. En fråga som jag inte kan släppa är huruvida detta förvandlar lustfyllda aktiviteter till arbete. Bidrar vi till att expandera kapitalismen genom att flattra? Står vi inför en frivillig och omfattande proletärisering av våra egna begär?
Den först öppnade rätta lösningen belönas med ett flattrklick.
Skumrask 