Avatarism

Filmen Avatar handlar om Irakkriget. Det har pågått i hundratals år och spridit sig till galaxens utmarker. Efter att fascinationen över 3d släppt satt jag mest och såg fram emot Alice i Underlandet.

Men det finns en intressant sak med Avatar som förtjänar att tas upp. Den positiva rasismen. Vi kan kalla den avatarism i fortsättningen.

Vid en första anblick är det lätt att tro att Avatar är ett statment mot kolonialism, kriget i Irak och rasism. Men det är fel. Den vill bara göra det lite annorlunda. Med ett leende istället för med fosforbomber. Med bara vetenskap istället för med vetenskap och vapen.

Befolkningen på Pandora framställs som stereotyper av den ädla vilden. De är ståtliga, naiva och lever i perfekt symbios med naturen. Jämför gärna med exempelvis ”att ha rytmen i blodet”.

Naturbarnen förstår dock inte sitt eget bästa. Därför kan det vara bra att bygga en skola och lära dem ett civiliserat språk och ge dem en vit man som kan leda dem, i nån sorts intergalaktiskt sitt-still-och-ta-av-dig-mössan anda.

Själva lär sig de leende kolonisatörerna visserligen Navifolkets språk men bara för att kunna ställa in sig och få fördelar. Inte nog med det. De lägger dessutom miljarder rymddollar på att klä ut sig. Syftet är dock detsamma. Det handlar om att väga, mäta och systematisera så att utsugningen av invånare och natur kan göras så sofistikerat som möjligt.

Det enda försonade draget hos Avatar är att huvudpersonen blir kär i en äkta Navi och inte, som i Kevins Costrners Dansa med vargar, i ett blekansikte som adopterats av vildarna.

Men det här är roligt.