För några dagar sedan fick Expressen/GT/Kvällspostens New York korrespondent, Staffan Erfors, sparken. Anledningen var att han är bekant med Hells Angels förre president Thomas Möller.
Kvällspostens ansvarige utgivare Lars Mohlin hävdar att ”Kvällsposten och Expressen snabbt och resolut visat hur viktigt det är att våra journalister står fria från otillbörlig påverkan”.
Det kanske låter rimligt att en journalist inte ska ha vänskapliga förbindelser med någon han eller hon är satt att granska. Men är det någon som på fullt allvar tror att Erfors hade fått sparken om det visat sig att han var kompis med en politiker eller höjdare inom näringslivet? Ens om de är så nära vänner att de hånglade med varandra på krogen?
Vore det inte på tiden om media ägnade sig åt att granska makthavare istället för de vanliga mc-gängen, fotbollshuliganerna och enstaka förvirrade extremisterna? Avskedandet är inte ett tecken på integritet utan på en slicka-uppåt och sparka neråt mentalitet där det är helt ok att gnida sig mot etablissemanget men förödande för karriären att röra sig nedåt. Där huliganer, MC-gäng och enstaka förvirrade extremister säljer lösnummer men där de tunga grävjobben är beklagligt sällsynta. Där undantagen utgörs av drev mot enskilda personer som fuskat, men där kritiken mot det system som skapat förutsättningarna och uppmuntrat till fusket lyser med sin frånvaro.
Om Erfors får sparken borde i konsekvensens namn alla journalister som umgås med politiker, företagsledare och andra de kan tänkas granska också få sluta. Eller är det inte lika viktigt att ha ryggen fri ditåt? Är det viktigare att vara andra polismakten än tredje statsmakten?
Skumrask 