Don’t cry for me Ari Folman

Shoot and cry

Vilket är det bästa sättet att få karaktärerna i en film att framstå som ädla? Låta dem göra goda saker? Nej, det är alldeles för enkelt och inte minsta realistiskt. Istället framställer man dem som vanliga men komplexa personer som tar svåra beslut, har betänkligheter och gör en del riktigt ondskefulla saker. Dock alltid av goda skäl och aldrig utan att också fälla en tår efteråt.

Ari Folmans film Waltz with Bashir påminner om en annan film om den israeliska krigsmakten, nämligen Steven Spielbergs München. En gäng kufar bestående av bland annat en revisor, en leksakshandlare och en bilmekaniker åker runt till främmande länder och tar skurkar av daga. Det är inget lätt jobb. Det är smutsig, otacksamt och blodigt. Det uppstår fler moraliska dilemma än antalet bosättningar på ockuperad mark. Men det gör det för en god sak. Fienden är däremot enkelspåriga fanatiker. Lämpligt nog avslutar Spielberg filmen innan de hinner ta livet av den helt oskyldige norsk-marockanske pizzabagren.

Temat i Waltz with Bashir är detsamma. En armé bestående av helt vanliga människor som senare ska bli regissörer, falafelkungar och karatetränare åker till ett främmande land och tar livet av en massa människor. Detta är en otacksam och svår uppgift som de inblandade fortfarande mår dåligt av trettio år senare. Det gör det dock för den goda sakens skull och fäller givetvis en tår efteråt. Lämpligt nog är det inte världens mest moraliska krigsmakt, utan några enkelspåriga fanatiker som begår det värsta illdådet.

Waltz with Bashir ropar: krama oss! Ser du inte att vi gråter? Vi är inga odjur, utan helt vanliga människor. Vi är tänkande, komplexa och känsliga varelser. Fattar ni hur jobbigt det är att införa apartheid, bygga en ny berlinmur och fosforbomba barn?

 

Dela på Facebook