Slavoj Zizek – IN DEFENSE OF LOST CAUSES
Zizek antar som vanligt ett antal obekväma ståndpunkter. Den här gången hyllar han proletariatets diktatur och menar att Martins Heideggers engagemang i nazistpartiet var rätt steg i fel riktning och en logisk konsekvens av hans filosofi. Inte ett misstag som många av hans försvarare hävdar. Hursomhelst. Zizek förtjänar minst lika stor uppmärksamhet som Hardt och Negri och jag hoppas att sitter bredvid mig i politbyrån en dag. Try again. Fail Again. Fail Better.
Chuck Palahniuk – SNUFF
Jag har dragit mig för att läsa Snuff eftersom jag är genuint ointresserad av porrindustrin. Dumt såklart. Boken innehåller både generella sanningar om livet och riktigt vidriga detaljer. Främst handlar det om att bli gammal, om att ha tillhört yppersta eliten och vara på väg nedåt i rasande fart. Om att ha varit så bra att man inte bara vet att man blivit ful, dålig och patetisk utan dessutom exakt på vilket sätt man är ful, dålig och patetisk.
En bedagad porrstjärna vill avsluta karriären med ett världsrekord, att ha sex med 600 män under en och samma tagning. Vi får följa nummer 600 – en av branschens riktigt stora på rejäl dekis, nummer 137 – en fd såpastjärna som försöker tvätta bort ett envist bögrykte samt nummmer 72 som jag inte vill avslöja för mycket om.
Modernistas Pulp-serie
Modernista ger ut ett antal klassiker inom ”pulpgenren”. Ett måste för alla som älskar snutkultur, socialporr och trasproletärlitteratur. Särskilt nummer två i serien, Jim Thompsons Mördaren i mig, rekommenderas. Det är kanske den bästa skildring av en psykopat jag nånsin läst. Han har allt. Social begåvning, charm, extrema intellektuell förmågor, ett för honom fullkomligt logiskt, men för andra fullkomligt vansinnigt resonemang och inga som helst spärrar. Och det värsta är att han, till skillnad från Patrick Bateman, troligen finns på riktigt.
Snygga är de också. Böckerna alltså.
Ernst Jünger – PSYKONAUTERNA
Ju äldre jag blir desto mindre fascinerad av droger och drogskildringar blir jag. Men Ernst ”Stålfarfar” Jüngers eskapader är helt klart läsvärda. Acid House i blanka preussiska stövlar.
Jutta Ditfurth – ULRIKE MEINHOF
Det intressanta är inte själva boken. Visst är den välskriven, men den innehåller ingenting vi inte redan visste. Däremot kan jag inte låta bli att fascineras av diskussionen på kultursidorna. Vi lever alltså i ett land där det är helt ok att stödja fosforbomber mot barn, men en dödssynd att gilla vissa böcker.
Dennis Lehane – ETT LAND I GRYNINGEN
Jag är lite kluven till Lehane. Hans första deckare är verkligen usla medan exempelvis Patient 67 är lysande. Ett land i gryningen är ett epos om tiotalets USA med en kriminell baseballspelare och en hal snut som huvupersoner. Snuten jobbar med att infiltrera olika subversiva grupper bestående av allsköns skäggiga socialister, anarkister och kommunister.
I sina bästa stunder påminner boken till och med om Ellroys ”tabloidserie”. Särskilt när han tar ner världspolitiken på hårdkokt gatunivå. Utan Ellroys lysande porträtt förstås, men man kan inte få allt.
Den svenska översättningen är dock gjord på fyllan så läs den på engelska eller vänta till de gör om den.
Skumrask 