Skönt att det är över, nu kan det väl inte bli värre. Tänkte jag i slutet av förra året. Det kunde det.
Men allt var inte elände. Här kommer några mer eller mindre kulturrelaterade favoriter. Årets…
Näringskälla: Det nya fläsket
Adam C Jones’ bok ”The New Flesh – Life and Death in the Data Economy” handlar om vad som händer när allt mer i tillvaron styrs av AI, kopplas samman med digitala plattformar, tankas på data och – frivillig och ofrivilligt, medvetet och omedvetet – förvandlas till arbete. Obligatorisk läsning för alla som är minsta intresserade av hur samhället fungerar (men du, stöd författaren på något helt annat sätt än att köpa boken).
Det finns ett soundtrack till (ja, alltså jag har gjort det själv, så skyll inte på Adam).
Saligaste blandning: DJ Koze – Music Can Hear Us
Jag blir alltid på gott humör av Stefan ”DJ Koze” Kozallas musik. Få lyckas blanda stilar och artister så vilt och ändå får det att både låta självklart och eget. Den här gången samarbetar han med bland andra Damon Albarn, Sophia Kennedy, Sofia Kourtesis, Soap&Skin och Marley Waters.
Fashion: korta skalliga män
Det tog ett tag att vänja sig vid formatet i tv-serien Mussolini: Son of the Century. Men sedan var jag helt fast. Ska villigt erkänna att det faktum att en annan kort, skallig man med ett sånt där orimligt självförtroende som bara existerar i Italien, är med på ett hörn gjorde sitt till.
Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till till poeten, flygaren och profeten Gabriele D’Annunzio som i början av 1920-talet intog den kroatiska staden Rijeka (Fiume) – då en del av Österrike-Ungern men med en övervägande italiensk befolkning – och utropade en fristaten Canaro.
Konstitutionen var skriven tillsammans med syndikalisten Alceste De Ambris och även om ambitionerna var skyhöga gick det givetvis snabbt åt skogen. Scenen då D’Annunzio, bombarderad av italienska flottans kanoner, tar en näsa av vad man nu drog i sig i på den tiden i spillrorna av La Serenissima och förvånansvärt nyktert konstaterar att drömmen om en bättre värld dör med oss, är bland de sorgligaste scener jag någonsin sett.
Kockar (för fjärde året i rad): The Bear
Ok, årets säsong var lite väl dramatisk. The Bear är som bäst när det inte händer något särskilt eller när små detaljer eller till synes obetydliga sidospår får ta enormt mycket plats. Bäst i år var när Ayo ”Sydney” Edebiri gestaltar sina karriärgrubblerier under ett pass som barnvakt.
Nyord: sabbarglädje
Allt fler har en allt mer destruktiv inställning till samhället och dess institutioner. Det handlar om allt mellan tokiga gubbar som vill lägga ner SVT för att meteorologerna har fel färger på väderkartorna till alla de som röstar på partier som vill fortsätta att systematiskt förstöra skolsystemet. Varför? De har drabbats av sabbarglädje.
Posthumanoider: replikanter
Alien: Earth, av Noah Hawley som tidigare gjort tv-serien Fargo, är en ojämn skapelse med några partier som lämnat idéstadiet alldeles för tidigt. Men när den är bra är den å andra sidan väldigt bra. Och den är minst lika mycket en spin-off på Bladerunner som Alien. Det är inte bara replikanter som min gamla favorit Rachel utan också cyborger, androider och synteser. Någon inblandad har lusläst Donna Haraway och Karen Barad.
Filmskurk: New Public Management
I flera TV-serier med vårdtema som The Pitt och Malpratice är skurken inte längre ett mystiskt virus, en oförklarlig åkomma eller någon läkare som tar sina patienter av daga, utan ambitiösa mellanchefer som inför besparingar, meningslös administration och sämre villkor för personalen. Har du någon gång arbetat inom det offentliga kan du garanterat typen. Ja, de verkliga skurkarna är givetvis de politiker som genomdriver en nyliberal agenda och de fåtal rika som tjänar pengar på den. Men de dyker sällan upp i rutan.
Grå, förlåt gyllene panter: Goldie
Det känns hoppfullt att en 60-årig gubbe, under sitt alias Rufige Kru, gjorde årets mest vitala drum-n-bass-album: Alpha Omega.
Politiska fråga: Mat
Har du klivit ut ur en matbutik senaste tiden, känt att något är galet, läst kvittot upp och ner, fram och tillbaka och konstaterat att något verkligen är galet, men inte på det sätt du först trodde? Dåliga nyheter: du är inte ensam. Ännu sämre nyheter: allt fler har knappt råd att handla mat överhuvudtaget. Elina Pahnkes reportagebok Alla ska äta krossar myten om att vi lever i en del av världen där alla kan äta sig mätta. Hur lät vi detta ske?
Mörker: Jag for ner till bror
Det har gjorts en del filmatiseringar av norrländska förlagor de senaste åren, som Koka Björn och Händelser vid vatten, där man tyvärr misslyckats att fånga svärtan i böckerna. I vissa avseenden har det urartat i ren buskis. Föreslår därför att Sanna Lenken, som regisserat tv-versionen av Karin Smirnoffs Jag for ner till bror, får ta hand om alla liknande projekt framöver. Här snackar vi totalt jävla mörker.
Avskitifierare: Cory Doctorow
Författaren och journalistens Cory Doctorows nyhetsbrev Plura-list är min ensklit största källa till information om teknik och nätet. För några år sedan myntade han begreppet ”enshittification” (skitifiering? förskitning?) som beskriver hur plattformar och tekniker – som exempelvis din telefon, Facebook, Amazon och Google – gradvis och avsiktlig försämras för att öka ägarnas vinster. Alldeles nyligen gav han ut en hel bok om fenomenet som dessutom innehåller en rad rimliga förslag på vad vi kan göra åt eländet.
Som traditionen bjuder har jag mixat ihop tio låtar från året. Inte nödvändigtvis de bästa, men tio som passar fint ihop. Ok, alla kanske inte är från 2025. De kanske inte riktigt är tio heller. Men här kommer de iallafall:
Tribute – Bakey
Dilation – Introspekt
Grain – Dismantle
Big Tuna – Addison Groove
Wanted – Bullet Tooth
Strange Attractor – Ivy Lab
Love Hurts – DJ Sofa
Outta Mind – Tim Reaper, Ontology & Dwarde
Jungle Brother – Neekeetone
Get Loose – Cheetah & Nia Archives
Illegal – PinkPantheress & Nia Archives
STÖD DEN HÄR BLOGGEN (ok, du stöder inte just den här bloggen.
Pengarna skänks vidare till intressanta projekt)
Skumrask 