Den abstrakta tiden blev den nya ramen för livet. Till och med de organiska funktionerna reglerades av den. Man åt inte när man kände sig hungrig utan när man fick befallning av klockan, man sov inte när man var trött utan när klockan tillät det.
Lewis Mumford, Technics and Civilization (1934)
Får du gå på toaletten under arbetstid? Grattis. Det har inte alltid varit en självklarhet och är det fortfarande inte för alla. Precis som när det gäller alla andra rättigheter förknippade med arbete är raster något arbetare fått kämpa hårt för.
Marc Linder och Ingrid Nygaard har studerat kampen kring raster på amerikanska arbetsplatser under 1900-talet. De kommer fram till en del saker som både är överraskande och avslöjande. Deras studie ”Void where prohibited: rest breaks and the right to urinate on company time”, tar avstamp i en lag som slog fast att arbetsgivare har skyldighet att erbjuda sina anställda toaletter. Många arbetsgivare menade dock att detta inte nödvändigtvis behövde innebära att arbetarna också skulle få använda toaletterna, åtminstone inte under arbetstid.
Linder och Nygaard berättar fasansfulla historier om lärare som inte får lämna sina elever utan uppsikt utan måste ta med sig hela klassen till toaletten och om arbetare som tvingas lägga en ansenlig del av lönen på blöjor.
Arbetarkollektivet varit långt ifrån enat när det gäller raster, varken på arbetsplatser eller i samhället i stort. Rätt till rast har sällan stått högt på dagordningen bland de som har stor tidslig frihet i sina arbeten, som exempelvis kan avbryta arbetet för att ringa ett samtal eller gå ett ärende och som kanske inte ens kan föreställa sig att andra inte ens kan gå på toaletten när de behöver.
Det finns en rad goda skäl att tillåta raster, även ur arbetsgivarens perspektiv. De förhindrar att arbetare blir utmattade och håller dem friska, vilket höjer produktiviteten. Raster innebär också inslag av kontroll och frihet från alienation och underordning samt en möjlighet att umgås med sina arbetskamrater. Redan under taylorismens glansdagar insåg vissa företag att inte gick att sätta likhetstecken mellan en stunds avbrott och minskad profit. Man insåg helt enkelt att människor och maskiner hade olika förutsättningar och att människor ofta gjorde bättre ifrån sig efter lite vila.
Ett flertal andra betraktade däremot raster som en direkt förlust och menade att arbetare som tog för långa raster stal från sin arbetsgivare. Men varför detta hårdnackade motstånd? Om nu raster ökar produktiviteten, varför inte låta arbetare ta rast? Varför inte låta dem kissa om de behöver?
Linder och Nygaard misstänker att det har det där inslaget av återvunnen kontroll ock ökad gemenskap att göra. Man vill helt enkelt undvika att arbetare hittar en gemenskap och börjar agera kollektivt. Författarna påpekar också att många arbetsgivare följaktligen satt i system att ha flyktiga arbetarkollektiv med många korta och tillfälliga anställningar just för att undvika detta.
Men studien visar också exempel där arbetare tvingats till raster trots att de hellre velat hoppa över dem, för att exempelvis kunna sluta tidigare. Detta kanske kan verka motsägelsefullt, men för den som studerat tid och makt genom historien är det självklart. Det handlar inte om själva rasterna eller ens om produktivitet. Det handlar om kontroll. Det handlar det om att tvinga människor att förhålla sig till abstrakt tid. Kroppen och dess funktioner, dess cykliska rytmer, utgör i sig ett motstånd mot linjär abstrakt tid. Man kan bli kissnödig, hungrig eller trött oavsett hur arbetsplatsen eller samhället i stort har delat in dagen.
Det här måste den som vill kontrollera arbetare hantera. Därför blir raster onödiga om arbetare vill ha dem. Därför är arbetare oansvariga om de inte vill ta rast. Det handlar om att underminera arbetarnas kontroll och att påminna dem om att de inte kontrollerar och inte kan kontrollera sin arbetsdag. Den här demoraliseringen, infantiliseringen och alieneringen är viktigare för kapitalismen och produktiviteten i stort, än produktiviteten i enskilda fall.
Många av exemplen från studien är hämtade från industrin eller andra ställen där arbetare inte träffar utomstående under arbetsdagen. För den som arbetar mot andra människor tillkommer ytterligare hinder när det gäller att ta raster. Inom vården och service har arbetare inte bara en arbetsgivares kontroll att förhålla sig till, utan även kunder och patienters behov. Faktorer som samvete, pliktkänsla och yrkesstolthet men även stress och underbamenning spelar in. Raster och andra människors behov och önskemål kanske inte är förenliga.
Under mina egna studier av arbete inom kafékedjor var det snarare regel än undantag att personalen var medvetet underbemannad. Det var ofta svårt för dem att överhuvudtaget hinna med raster. Pressen att hoppa över kommer vid sådana situationer både från kunder och den arbetsgivare som dessutom är skyldig till att situationen uppstått.
Det är förstås möjligt att maska, ta raster i smyg, täcka upp för varandra och liknande. Men det är, precis som bland andra E P Thompson visat, svårt att göra motstånd utan att ändå köpa hela systemet med abstrakt tid
Filosofen Amy E Wendling exemplifierar detta med fenomen som kan tyckas vara motstånd mot abstrakt tid, som prokastinering, multitasking och tristess.
Men att prokastinera är egentligen en extrem anpassning till abstrakt tid. Det handlar om att räkna ut exakt vilket klockslag en uppgift måste utföras för att bli klar i tid. Att man sedan sitter och exempelvis slösurfar fram till just det klockslaget är egentligen oviktigt i sammanhanget. Att ha tråkigt handlar ofta om att stirra på klockan och räkna enheter av abstrakt tid. Att göra flera saker samtidigt kanske kan upplevas som ett sätt att ta tillbaka kontroll, och i några uppenbara fall kan det också vara så, men forskning visar samtidigt att det ofta leder det till motsatsen. Man blir mindre produktiv och får mindre kontroll över tiden.
STÖD DEN HÄR BLOGGEN (ok, du stöder inte just den här bloggen. Pengarna skänks vidare till intressanta projekt)
Skumrask 