Det är kanske lätt att förställa sig att den vanligaste sortens exkluderande design är en bänk som gjorts svår att ligga eller till och med sitta på. Men det finns en ännu vanligare form. Ingen bänk alls.
En mycket vanlig strategi när det gäller att få bort fattiga från vissa platser är att helt enkelt ta bort det man tror lockar dem till platsen. Det kan handla om bänkar, toaletter eller olika typer av buskage.
Detta är ett mycket trubbigt instrument. Sällan får det den effekt man tänkt sig. I Storbritannien tog man exempelvis bort väldigt många offentliga toaletter under en period. Det slutade ofta med att de man velat bli av med var kvar men andra grupper – som äldre, barnfamiljer och folk med funktionsvariationer – försvann.
Häromdagen hade Sydsvenskan (tyvärr bakom lås och bom) ett reportage om Fredrik, en hemlös person i Lund. Han upplever att Lund blivit kallare och berättar om hur staden gör allt för att få bort hemlösa från vissa platser genom att exempelvis låsa portar och just ta bort bänkar.
Nyligen togs exempelvis bänkar bort i Löwegrenska trädgården bakom Stadsbiblioteket. Platsen ska dessutom kameraövervakas.
Jag har tidigare skrivit om att den exkluderande designens viktigaste funktion är att dölja samhällsproblem. Att ta bort saker är ett mycket vanligt och – när det fungerar – effektivt sätt att göra detta på. Då finns ju inte ens ett stycke exkluderande design som skvallrar om att här har man försökt köra bort fattiga.
Sydsvenskan frågar en kommunpolis var han tycker att Fredrik och andra i liknande situation ska ta vägen. Han svarar:
Såklart ska det finnas platser för alla att kunna koppla av på. Men jag har inga rekommendationer att ge. Vi har de boendes åsikter att ta hänsyn till. Vi måste fokusera på tryggheten och på att minska brottsligheten. Men vi ska göra det med hjärta.
Som vanligt omfattas inte de allra mest utsatta när det fokuseras på ”trygghet”.
Skumrask 