Ett gäng unga musikinnovatörer från Long Island, inspirerade av Black Panthers. Världens största rave. En kringresande technocirkus med politiska ambitioner. Samtidens främsta punkband. En motståndskarneval i Istanbul. En tokig typ som överdoserat Antonio Gramsci och disco.
Matthew Collins essäer i Pop Grenade går att läsa fristående. Det är alla var och en för sig fascinerande och unika historier. Men Public Enemy, Love Parade, Spiral Tribe, Pussy Riot, motståndet kring Geziparken i Istanbul och Georgiens förre president Mikheil ”Misha” Saakashvili har också en hel del gemensamt. Den som tar sig an allihopa kommer snabbt att upptäcka ett mönster och se hur popkultur påverkas av samhällsutvecklingen, hur den påverkar tillbaka samt sist men inte minst, hur allting hänger ihop.
De militanta ljudpionjärerna Public Enemy gjorde ett rejält avtryck i musikhistorien och var samtidigt själva en produkt av historien i form av ett rasistiskt klassamhälle som för tillfället hade tagit sin form i Ronald Reagans omvända Robin-Hood-politik.
Reaktionen var dessutom unik, särskilt när det gäller musiken. De första albumen bygger på så många samplingar – travade på varandra, i många fall förvanskade till oigenkännlighet – att de troligen skulle svämma över vilken musiktjänst som helst om de återställdes och lades upp i original. Men så skulle det inte förbli. När Gilbert O’Sullivan 1991 stämde Biz Markie för att ha snott några toner från hans ”Alone Again (Naturally)” var det åtminstone för en tid framöver slut på samplingshysterin. Inte bara för Biz Markie, utan för alla som arbetade på samma sätt.
Public Enemy hade attackerat systemet. Systemet använde en av sina absoluta grundpelare, den privata äganderätten, för att slå tillbaka. Även om den ena handen i det här fallet inte hade en aning om vad den andra gjorde.
Efter Long Island tar Pop Grenade med läsaren till ett Berlin som snart ska återförenas, åtminstone på pappret. 1989, bara några månader innan muren faller, lastar några pionjärer ljudsystem på lastbilar och åker upp och ner för Västberlins trista affärsgata Ku-dam och spelar techno. De skulle göra samma sak även de följande åren. Och om lastbilarna och ljudsystemen växte i antal var det ingenting emot den skara människor som dansade kring dem. Love Parade flyttar till väldiga paradgatan Straße des 17. Juni och har som mest fler än 1 500 000 deltagare.
Techno och klubbkulturen etablerades samtidigt i både öst och väst, båda sidor av staden startade på noll och utvecklade den tillsammans, även om de flesta klubbarna låg i några av de många tomma fastigheter som övergivits efter att DDR upphört att existera. Den nyligen sönderfallna arbetar- och bondestaten skapade unika ekonomiska och geografiska förutsättningar för den klubbkultur som växte upp i ruinerna (något jag själv skrivit om)
Enligt en av eldsjälarna Jürgen Laarman var det också framför högtalarna, bland röken och under stroboskopen som ”ossies” och ”wessies” för första gången jag jämlika. Tyvärr ofta enda gången också, kanske det är bäst att tillägga. Återigen visar Collin hur ett politisk skeende får konsekvenser för popkultur, som i sin tur får konsekvenser för människor, politik och samhälle.
Efter Berlin är det dags att ge sig ut på vägarna i Europa. Den kringresande technocirkusen Spiral Tribe reser runt och ordnar ”Teknivals”, en sorts jättelika anarkistiska ravefestivaler. Inte sällan drog de ihop lite pengar i väst som de använde för att ordna gratis teknivaler i det nyligen öppna öst. Ibland smugglade de med sig en och annan nyfrälst stammedlem tillbaka till basen i västra London också.
Spiral Tribe var en sorts militant, technoversion av brittiska travellers. Framprovocerade lika mycket av Margaret Tatchers klasspolitik som den stenhårda politiska och polisiära repression som drabbade en ravekultur som till och med tillägnades egna lagar som i praktiken gjorde det förbjudet att dansa till house eller techno utanför klubbar med tillstånd.
Varför kulturen förföljdes (och fortsätter förföljas) är inte lätt att svara på. Många skrämdes hursomhelst av att människor dansade bort helgerna tillsammans under motorvägsviadukter. Kanske var arbetarklassförankringen i kombination med hedonismen, något som alltid skrämt både makten och delar av den mer traditionella arbetarrörelsen.
Spiral Tribe löser hursomhelst situationen genom att lassa in både sig själva och sina ljudsystem i bilar och bege sig till kontinenten. Vi får bland annat följa med till Tjeckien där Collin i likhet med de flesta andra som bevistat en liknande föreställning förundras över hur människor vars främsta ambition i livet verkar vara att bli skyhöga i takten till monoton dansmusik, lyckas slänga ihop en riktigt välarrangerad festival.
En av bokens mest fascinerande essäer handlar om hur en utbrytarrepublik bäst hanteras. Spioneri? Krig? Försök att sprida kaos genom olika former av subversiv verksamhet? Nja, det finns ytterligare ett sätt. Disco. Åtminstone om vi får tro Misha ”Daddy Cool” Saakashvili tidigare president i Georgien. Han kan nämligen inte komma på något bättre sätt att ta kontrollen över Sydossetien än att skicka dit Boney M. Det går, sådär.
Det två avslutande essäerna utspelar sig i Istanbul respektive Moskva. Den förstnämnda handlar om hur aktivister, experimentmusiker fotbollssupportrar och en rad andra människor med olika bakgrund från olika delar av det turkiska samhället organiserar en motståndsfestival i Geziparken där de drar nytta av varandras erfarenheter. Bland annat lär följeslagarna till stadens olika fotbollslag, som åtminstone tillfälligt slutit fred, övriga hur man bäst hanterar polisens tårgasattacker, något de har stor vana vid.
Det mest fascinerande, om än kanske inte viktigast, i essän om Pussy Riot handlar om gruppens inspirationskällor som tvärt emot vad man kanske kan tro inte är konstskolepunk eller situationism utan hederlig brittisk oglamourös arbetaklasspunk som Cockney Rejects, Sham 69 och Angelic Upstarts.
Gång på gång lyckas Collin hitta spår mellan storpolitik, samhällsutveckling och populärkultur. Visa att det ena inte är det andras spegelbild utan drivkrafter som krokar i och skakar om varandra och inte låter någonting förbli som det varit. Just den här överblicken och ambitionen gör Pop Granade till den mest fascinerande boken i sitt slag sedan Lipstick Traces av Greil Marcus
Skumrask 