I dagens Sydsvenskan bemöter Andreas Ekström min radioessä om upphovsrätt till historien. Kul! Ska försöka återkomma med några kommentarer. Har dock svårt lite att förstå vad han är kritisk emot. Tycker det framgår tydligt av essän att MLK Estate stoppar alla som vill använda Martin Luther Kings tal – journalister, författare, akademiker och så vidare – och inte bara de som sysslar med underhållning. Det här är (ungefär) vad jag sa:
Vem äger historien?
I fredags hade oscarnominerade Selma premiär på svenska biografer. Filmen, om afro-amerikaners kamp för rättigheter i USA under 60-talet, skildrar bland annat hur medborgarrättskämpar marscherade från staden Selma till delstatshuvudstaden Montgomery i Alabama.
I filmen gestaltas bland andra Martin Luther King Jr, av många betraktad som en av de skickligaste talarna någonsin.
Men med gestaltas menar jag inte att det är en skådespelare som spelar Martin Luther King. För David Oyelowo som han heter, spelar nämligen inte Martin Luther King utan snarare en version eller en parafras av honom. Han spelar en fiktiv person inspirerad av Martin Luther King.
Låter det konstigt? Selma innehåller flera av Kings tal. Eller förlåt. Den kunde ha innehållit flera av Kings tal. Men nu råkar det vara så att upphovsrätten till talen ägs av organisationen MLK Estate som kontrolleras av Kings efterlevande. Och Selmas regissör Ava DuVernay fick inte tillstånd att använda dem i filmen.
MLK Estate har nämligen sålt filmrättigheterna till DreamWorks och Warner Bros som tänker använda dem i en film som Steven Spielberg ska göra. Därför fick talen skrivas om. Så när filmkaraktären King talar är det alltså ingenting som den verklige King har sagt utan istället helt nyskrivet material som inspirerats av honom.
Det är långt ifrån första gången upphovsrätt, alltså ägandet av texter, idéer eller andra formuleringar stoppar eller förhindrar ett projekt. I kulturvärlden händer det hela tiden. I andra fall, som när det handlar om exempelvis teknik eller medicin är det ännu vanligare. Då rör det sig heller inte om fredagsnöjen utan exempelvis om vem som har rätten att framställa medicin som kan göra skillnaden mellan liv och död.
Så varför är fallet Selma så intressant? Jo, den sätter fingret på frågan om vem som äger historien. Tillhör den alla eller är det något som ett företag kan äga? Till syvende och sist handlar det om att en organisation tvingar den som vill gestalta en historisk händelse att antingen betala eller förfalska historien.
Det är långt ifrån första gången MLK Estate hindrar eller stämmer någon som vill använda Martin Luther Kings tal. Stämningarna drabbar inte heller bara filmbolag utan även journalister och författare. När USAs störta dagstidning, USA Today, publicerade Kings i-have-a-dream-tal stämdes tidningen av MLK Estate och valde att betala både licens och advokatkostnader.
MLK Estate har också stämt producenterna bakom dokumentärerna The 20th Century with Mike Wallace och dokumentärserien Eyes on the Prize. På grund av rättsliga tvister med flera upphovsmän fanns inte serien på marknaden mellan 1993 och 2006 då producenten klippte bort en del materiel och betalade licens för annat.
När Clarence Jones, som arbetade som advokat – och ironiskt nog talskrivare – åt Martin Luther King, arbetade med boken Behind the Dream: The Making of the Speech That Transformed a Nation upplyste MLK Estate honom om att han skulle bli tvungen att betala 20 000 dollar om han ville använda I-have-a-dream-talet i boken.
Den som vill använda Martin Luther Kings tal får alltså räkna med att antingen köpa licens eller bli stämda. Och så kommer det sannolikt att fortsätta till 1 januari 2039 då King varit död i 70 år och upphovsrätten till hans tal upphör. Om inte lagen ändras och tiden skjuts fram ytterligare, något som hänt flera gånger tidigare.
Och vad händer om MLK Estate skulle börja stämma läroboksförfattare? Tänk dig att klass 9b på Sofielundskolan i Malmö får sina nya historieböcker. Läraren börjar lektionen med att förklara att vissa saker som står i böckerna inte skildrar verkliga händelser utan endast är inspirerad av sådana. Att den som vill berätta vad som verkligen hänt måste betala en avgift till rättighetsinnehavaren, något skolan tyvärr inte har råd med.
Och tänk om kraven på historielärare i framtiden kommer att handla om hur bra de är på att inspireras av historiska händelser, snarare än på hur bra de är på historia
Och vad händer om de som äger rättigheterna till berättelser ur vår gemensamma historia inte är ute efter att tjäna pengar utan exempelvis vill förneka historiska faktum? Vilka berättelser kommer att beläggas med spridningsförbud då? Sådana som handlar om förintelsen? Om evolutionen?
Jag är dock säker på att problemet snabbt skulle lösas genom att några pigga entreprenörer skapade en historieskrivningens motsvarighet till Spotify. Där den som startar ett konto kan ta del av historien igen.
Ja, inte alla händelser kanske, utan bara de som efterfrågas på den så kallade marknaden.
Det skulle givetvis finnas två typer av konton.
Ett premium som kostar en slant, men där historien återges på ett korrekt vis.
Ett gratiskonto där händelserna sammanfattats och förenklats och där det med jämna mellanrum spelas reklamjinglar.
Skumrask 