Ur ett snävt perspektiv känns de senaste årens samhällsutveckling helt för jävlig. Ur ett större perspektiv är den dessutom logisk. Sedan drygt 30 år tillbaka förändras hela vår del av världen. Kapitalet får allt friare händer och skillnaderna mellan människor ökar. En utveckling som politiker kan välja att motverka eller medverka till. I Sverige har de valt att medverka, bland annat genom att sänka skatterna och avreglera. På 80-talet var vi världens jämlikaste land när det gäller inkomstfördelning. Idag växer klyftorna snabbare här än i något annat jämförbart land. Den rikaste procentens inkomster har tredubblats de senaste 30 åren medan den fattigaste tredjedelen alltmer halkar efter.
Våra politiker lyckas ibland dölja sin högst medvetna klasspolitik med hjälp av vilseledande manövrar. Jan Björklund har exempelvis lyckats få debatten om skolan att handla om ordning, betyg och prov när hans projekt i själva verket har handlat om att öka klassklyftorna redan i skolan. Trots att även den mest vulgära borgare borde inse vikten av en bildad arbetarklass har han inte låtit sig stoppas i strävan att skapa en riktigt usel skola för de fattiga.
Anders Borg har lyckats att få det att se ut som om han faktiskt försökt hjälpa de arbetslösa som fyllt en så viktigt funktion för hans statsbudget när de sökt jobb som inte finns och därmed hållit löner och inflation nere.
Fredrik Reinfeldt lyckades i sista stund få en del människor att tro att vi var tvungna att välja mellan välfärd och att hjälpa flyktingar när han själv för länge sedan, och åt oss alla, valt mer åt de rika framför både välfärd och flyktingar.
Även Sverigedemokraterna, som på sista tiden fått ett tillskott i form av stort ett antal moderater som rotat fram stövlarna ur garderoben, har dragit sitt strå till stacken. De har lyckats övertyga ett stort antal människor att ökade klyftor, sämre skolor, plundring av det offentliga och en obefintlig glesbygdspolitik skulle ha något med ”invandringen” att göra. Som om det var ensamkommande flyktingbarn som hittat på Fas3, utförsäkrat 10 000 personer, låtit bli att bygga bostäder, sänkt skatterna för rika och skänkt enorma summor pengar till vårdprofitörer och människor med ägarintresse i restaurangbranschen.
Samtidigt har medelklassen fått några hundra hundralappar i månaden i mutor för att titta åt ett annat håll och låtsas som ingenting. I förvånansvärt många fall hade de också gjort just detta.
Men nu är det alltså dags för en ny regim. Medan jag skriver detta funderar Stefan Löfven som bäst på om det är Folkpartiet, Centerpartiet eller Miljöpartiet eller kanske alla tre som bäst kan hjälpa honom att uppfylla visionen om ett globalt handslag mellan arbete och kapital. Säga vad en vill, men det är åtminstone en ärlig varudeklaration. Medan han funderar kan vi konstatera två saker. Vi får klara oss själva den här gången också. Vi bör snarast möjligt sträcka fram något helt annat än handen till den samhällsutveckling som så dramatisk ökar skillnaderna mellan människor.
Ur Arbetaren #38 2014
Skumrask 