”Luffarsäkerhet” är inte ett sätt att hantera sociala problem. Det är ett sätt att slippa se sociala problem. Ett sätt att bespara ”riktiga” arbetare och konsumenter – sådana som högern brukar kalla ”vanligt folk” – åsynen av mindre lyckligt lottade systrar och bröder.
Ett sätt att låtsas som ingenting. Ett sätt att inte störas eller oroas på väg till och från jobbet eller den allt viktigare plikten konsumtion. Ett sätt sätt jaga iväg missbrukare, hemlösa och tiggare från ekonomiskt viktiga delar av städerna allt längre ut i periferin. En form av ekonomisk rensning.
Det är lätt att tro att luffarsäkerhet är en högeridé. Men faktum är att det finns en djup skepsis mot så kallade trasproletärer även inom vänstern. Den har bland annat rötterna hos Marx. Se själva här nedan. Först en mustig definition ur Karl MarxLouis Bonapartes adertonde Brumaire:
Karl Marx
…bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème.
Så här skriver han, tillsammans med Engels, i Kommunistiska manifestet:
Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället, blir genom en proletär revolution här och där indraget i rörelsen, men enligt hela sin levnadsställning kommer det dock att vara bredvilligare att låta köpa sig för reaktionära syften
Såhär skriver han i Klasstriderna i Frankrike 1848-1850
De tillhörde mestadels trasproletariatet, som i alla storstäder bildar en från industriproletariatet tydligt avgränsad massa – en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag, som lever på samhällets avskräde, människor utan bestämt yrke, lösdrivare, folk utan hem och härd.
Skumrask 