Det var meningen att jag skulle recensera de tre böcker av Ayn Rand som Timbro nyligen givit ut. Och världen skälvde, Urkällan och en skrift med titeln Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla. Men jag struntar i det. Det hade varit väldigt förutsägbart att skriva om böckerna. Mina slutsatser hade om möjligt varit ännu mer förutsägbara. Ungefär 107 på en skala mellan 0 och 100.
Dessutom behövs det ju inte. Böckerna har redan recenserats massor av gånger både från både höger och vänster. De recensioner jag läst har varit ungefär lika förutsägbara som min skulle blivit. Så är du av någon märklig anledning nyfiken på böckerna kan du ju alltid läsa någon av dem i stället. Är du lagd åt det äventyrliga hållet och vill bilda dig en egen uppfattning hittar du böckerna på närmaste apotek i hyllan för receptfria alternativ till sömntabletter.
Jag ska villigt erkänna att det inte bara är av omtanke om dig som läser som jag låter bli att recensera. Jag gör det för min egen skull också. Vid vissa tillfällen när jag skriver dyker det nämligen upp en röst i mitt huvud. Mitt allra sämsta alter ego. Jag kallar honom ”den indignerade vänstermannen”. Varje gång jag struntar i att skriva någonting riktigt förutsägbart, något som de flesta läsare skulle hålla med om men inte lära sig någonting av, slipper jag höra honom skrocka belåtet åt sina egna formuleringar.
Så jag struntar i både böckerna och Timbros kulturintresse som jag för övrigt är positiv till även om jag tyckte det var bättre förr då den marknadsextrema högern körde svartklubbar med så hög ljudnivå att ingen hörde vad de sade. Se det som en inkörsport. Om alla de som läser Rand också börjar intressera sig för bra litteratur kommer de ju förr eller senare sluta vara liberaler. Båda två.
Ur Arbetaren #20 2013
Skumrask 