Alien-filmerna tillhör mina favoriter när det gäller science fiction. Det är några av ytterst få exempel på uppföljare som inte bara är bleka kopior av den första filmen utan faktiskt håller av egen kraft. Kanske beror det på att de låtit olika regissörer ta vid efter Ridley Scotts (som bland annat gjort Blade Runner) första film i serien. James Cameron (Titanic och Terminator) gjorde tvåan, David Fincher (Seven och Fight Club) trean och den franske regissören Jean-Pierre Jeunet (Delikatessen och De förlorade barnens stad) gjorde fyran efter manus av Buffys skapare Josh Whedon.
Samtliga handlar om en utomjordisk varelse som använder människor som värddjur. Ett litet djur som växer huden, suger i sig näring och sakta men säkert utvecklas till ett monster. Eller rättare sagt, upplöser gränserna mellan värddjuret och sig själv och förvandlar oss resultatet till ett monster (ok, detta är min högst personliga tolkning).
Det är hursomhelst helt omöjligt att inte tänka på Alien när en hör Vic Gundotra, chef på Google, prata och han säger saker som ”en mobiltelefon har ögon, öron, hud och vet var du befinner dig.” Känslan blev inte ett dugg mindre när uttalandet plockades isär av journalisten Yasha Levine. Levine om har som specialitet att bevaka den moderna övervakningsindustrin eller Surveillance Valley (en ordlek på temat Silicon Valley) som han föredrar att kalla den.
Den till synes oskyldiga telefonen, som åtminstone jag tänker på just som en telefon, blir snabbt både en del av oss och en del av, inte bara övervakningsindustrin, utan av alla andra. Den har ögon. En kamera för både film och foto, vänd både bort från och mot oss. Den kan inte bara se vad vi ser utan låter också andra se vad vi ser. Den har öron som hör vad vi gör och en känsligt hud, en ”touchscreen”, som den kommunicerar genom. Den berättar dessutom hela tiden var vi är, något som bekymrar Levine särskilt mycket. Listan kan som bekant göras hur lång som helst i och med att telefonen också har en hjärna –vår hjärna, allas hjärna – som vet vad vi tycker i politiska frågor, om kultur, vilka våra vänner är, vilka vi vill vara vänner med samt vilken produkt vi just precis nu är mest mottagliga att ta del av reklam för. Och en lång rad andra saker.
Men vi struntar i detta idag. Låt oss istället funderar på vad som händer när denna lilla maskin växer och blir en levande varelse som både är en egen organism och en del av oss själva. När varelsen inte bara vet mer om oss själva än vad vi vet själva, utan dessutom berättar allt det här för alla som vill lyssna. Och när några som lyssnar också sammanställer, analyserar och säljer resultatet till den som vill betala och det finns massor av företag som vill betala för just detta.
Levine frågar sig varför vi har problem med att myndigheter spionerar på oss, när vi struntar i att företag gör det. Jag frågar mig varför vi frivilligt går med på att vara värddjur. Jag tänker att Aliens tagline – i rymden kan ingen höra dig skrika – ersatts av en läskigare: på jorden kan alla höra dig skrika. Jag skrek just. Det hörde du och alla andra. Men vad värre är. Ett företag skickade reklam för en nyutgåva av Alien på dvd precis när jag började skriva den här texten.
Ur Arbetaren #7 2013
Skumrask 