När Silvio Berlusconi dömdes till fängelse för femtioelfte gången hade jag svårt att hålla mig för skratt. Det var ju givet att han, även detta för femtioelfte gången, inte skulle behöva sitta av sitt straff. Som om Italien gjorde allt för att leva upp till sitt ryktet om att vara en bananrepublik. Men skrattet fastnade i halsen när jag kom att tänka på vårt eget rättssystem.
För någon vecka stod det klart att Sture Bergwall alias Thomas Quick frias även för det åttonde och sista av de mord han tidigare befunnits skyldig till. Från seriemördare till en rättsskandal som saknar motstycke både här hemma och internationellt. Ett föga smickrande världsrekord för utredare, åklagare och advokater. Åtta mord som plötsligt är olösta. En eller åtta eller ännu fler mördare som går fria. Åtta fall där anhöriga kastas in i en ovisshet de kanske aldrig kommer ur. Anhöriga som i några fall aldrig trott att Bergwall varit den skyldige.
Ungefär samtidigt lades förundersökningen ned mot en person som däremot utan tvivel tagit död på en annan människa. Jag tänker på polisen som sköt en 69 årig man till döds i Husby den 13 maj i år. Enligt chefsåklagare Eva Finné handlade det om nödvärn. I tisdagens utgåva av tidningen Mitt i Stockholm kunde vi ta del av en annan version av samma historia då änkan till den skjutna mannen gav sin bild av händelserna. Den – och jag uttrycker mig väldigt försiktigt nu – reser en del frågor kring huruvida det verkligen var nödvändigt att skjuta den gamle mannen i huvudet på nära håll. Även andra poliser frågar sig hur det kunde gå så snett.
Vad som egentligen hände får vi kanske aldrig veta. Saken kommer troligen inte att prövas ytterligare. Hur det kunde gå så snett i fallet Bergwall får vi kanske heller aldrig svar på, även om justitieminister Beatrice Ask lovat en granskning. De som medverkade till att döma en oskyldig person för mord inte mindre än åtta gånger kommer hursomhelst med största sannolikhet aldrig att ställas till svars för detta.
Glömde jag att berätta att de rests krav på en granskning även av det snart 30 år gamla så kallade styckmordsfallet? Eller att vi efter världens största polisutredningen fortfarande inte vet vem som sköt Olof Palme? En sak är säker. Det kommer att dröja innan jag skrattar åt den italienska rättvisan igen.
Ur Arbetaren #35 2013
Skumrask 