När jag träffade Thomas Brinkmann utanför en skivaffär i Köpenhamn för femton år sedan trodde jag att han var galen. Han berättade att han byggt en grammofon med två armar och två pickuper som han spelade andras skivor på. Han sänkte hastigheten, lät armarna gå in i varsin kanal på sitt mixerbord, la på lite effekter och spelade in allt på nytt. Thomas hade precis låtit sin grammofon tolka Wolfgang ”Mike Ink” Voights Studio 1 serie och pressat upp några hundra exemplar på vinyl.
Thomas Brinkmann menade att sysslade med vetenskap och hans metod var fullt jämförbar med kloning. Genom att dela upp ett verk i två identiska, men ändå olika delar skapade han nya objekt och upptäckte därigenom, enligt honom själv, en rad undandragna egenskaper.
Han skulle kunnat fortsätta där. På sätt och vis relativiserar han också både tiden och rummet genom att spela exakt samma verk, två gånger, precis samtidigt men ändå vid två helt olika tillfällen. Tiden på en grammofonskiva är ju linjär, men på grund av skivans runda form är tidsresor lätta åstadkomma. Med två armar upphör det linjära och det går att befinna sig vid två olika tidpunkter samtidigt. Men ändå inte. Ungefär som den där berömda katten som varken är död eller levande. En grammofon som varken spelar musiken samtidigt eller vid olika tillfällen. Som varken spelar samma eller olika låtar.
Thomas Brinkmann gav sig senare även på Richie Hawtins konceptserie, den kanske mest introverta musik som någonsin spelats för fullproppade dansgolv.
Jag tillhör den lilla kulturkonservativa skara musikälskare som aldrig slutade och aldrig kommer att sluta köpa vinylskivor. Skivor är fantastiska. Betydligt mer sinnliga är de flyktiga flöden kod som utgör exempelvis Mp3-filer. Men tack vare Thomas Brinkmann har jag förstår att det snarare är grammofonen än själva skivorna jag gillar
Hur kan det förresten vara tillåtet att ta betalt för digitala kopior? Det strider mot alla former av logik. Själva arbetet att framställa originalet ska givetvis betalas som vilket annat jobb som helst. Men de väldigt nära nog gratis kopiorna? En gåta som sätter varje sansad teori om arbete och värde i gungning.
Hursomhelst. Grammofonen är ett instrument snarare än ett neutralt medium för återgivning. Den spelar. Den skapar. Den är subjektiv. Eftersom varje vinylskiva dessutom är unik med sin gravering, repor, knaster, blir varje uppspelning ett nytt eget verk. Det räcker med att lägga skivan på tallriken och låta den snurra under nålen. Extra tydligt blir det givetvis när Djs inom house, techno och hip-hop lägger till ytterligare dimensioner genom att ändra hastighet, spela baklänges, scratcha eller spela flera skivor samtidigt. Eller som Thomas Brinkmann, lägga till en extra arm.
Ur Arbetaren #27 2012
Skumrask 