Den här veckan har Lisa sett Orlando och Beata både hunnit se Bekas och träffa Susanna Alakoski.
Rebeckas tips hittar du i tidningen. Mina också. Och här…
[Pulp Western] Django Unchained
Quentin Tarantinos två första filmer, Reservoir Dogs och Pulp Fiction är mästerverk. Jag kommer aldrig att glömma känslan när jag klev ut från biografen efter att ha sett Pulp Fiction för första gången. Filmer som inte påminner om någon annan brukar inte vara särskilt bra. Pulp Fiction är undantaget som bekräftar den regeln. Massor av huvudroller, hopp i kronologin, samma scen flera gånger ur olika perspektiv, berättande i fel ordning kryddat med strålande dialog. Tarantino sparkade dessutom igång hollywoodkarriärerna för skådespelare som Samuel L Jackson, Tim Roth och Uma Thurman och bjöd John Travolta, som vid den tiden var hopplöst på dekis, på en comeback. Han fick till och med Bruce Willis att framstå som smart.
Även om många filmer Tarantino gjort efter det har haft väldigt höga höjdpunkter kommer ingen av dem i närheten av Pulp Fiction. Innan du skriver ett argt mail till chefredaktören och ifrågasätter min kompetens, så är det kanske bäst att jag intygar att jag visst sett Inglourious Basterds och absolut kan skriva under på att barscenen är det bästa Tarantino gjort. Men som helhet är filmen inget vidare.
Nu ryktas det dock att Tarantinos nästa film, Django Unchained, ska vara något alldeles extra. Nästan lika bra som Pulp Fiction. Django Unchained utspelar sig i Södern strax före amerikanska inbördeskriget och handlar om slaven Django (Jamie Foxx) som räddas av Dr King Schultz (Christoph Waltz), en tysk prisjägare förklädd till tandläkare. Schultz lockar Django att hänga med och jaga skurkar. I utbyte lovar han att befria Djangos fru Broomhilda (Kerry Washington) ur den brutala plantageägaren Calvin Candies (Leonardo DiCaprio) klor.
Django Unchained är inspirerad av Sergio Corbuccis spagettiwestern Django från 1966 vars huvudrollsinnehavare Franco Nero dyker upp i en mindre roll i Tarantinos film. Django Unchained har premiär i USA under julhelgen och borde dyka upp i Sverige i början av nästa år. Om du lider av total Tarantino-abstinens kan du alltid roa dig med att leta upp filmens manus som läckt ut på internet.
[Misärdisco] Guillaume Coutu Dumont
Guillaume Coutu Dumont eller Guillaume and The Coutu Dumonts som han kallar sig när han låtsas att han är ett band är en kanadensare som precis som alla andra som gör smal elektronisk dansmusik bor i Berlin. Men två saker skiljer Guillaume från de andra. Han struntar fullständigt i reglerna för hur saker och ting ska vara och han har humor. En väldigt svart sådan. Musikaliskt blandar han lite som han vill. Techno, disco, house, pop, en snubbe som berättar om sin svåra uppväxt och något som låter som samplade köksmaskiner. Någon kallade det ”misärdico”. Hans Twice Around the Sun är om inte det bästa så åtminstone årets roligaste album.
[Symbol] Larry Hagman 1931-2012
Säga vad man vill om svenskättlingen Larry Hagman, men ingen har personifierat kapitalismen så fullkomligt som hans cyniske, hänsynslöse, glupske och ständigt hånleende J.R. Ewing i tv-serien Dallas. Vila i frid Larry.
Skumrask 