I veckans Arbetaren har Fredrik Österblom genomfört vad som måste varit Sveriges otacksammaste kulturarbete, att läsa en extremt tjock, bitvis krånglig bok där en av vår tids främste filosofer skriver om en av all tids krångligaste, mest citerade, minst lästa och samtidigt på något underligt vis mest inflytelserika filosofer. Jag syftar givetvis på en föredömlig presentation av Zizeks bok om Hegel.
Minja har kollat läget med Krokstrandsfestivalen som tyvärr anordnas för sista gången. I papperstidningen skriver dessutom Johannes om Gilles Deleuze & Félix Guattaris bok om Kafka.
Dessutom har jag läst en mustig klassiker i nyutgåva. Mer om detta senare.
Här är mina tips:
[Tysk Reggae] Moritz von Oswalds trio
Det påstås ofta att 1994 är ett av musikhistoriens allra sämsta år. Det är lögn. Inte nog med att Suede släppte Dog Man Star, det vackraste popalbumet sedan Beatles White Album. Två tyskar hittade dessutom sig själva. De hade försökt låta som Jeff Mills en tid utan att riktigt lyckas, utan att riktigt göra något eget av det. Men när de satt och lyssnade på reggae på egna skivaffären Hardwax i Kreuzberg fattade de ett beslut som skulle förändra musikvärlden för all framtid. De skulle låta den techno de lånade från Detroit mellanlanda på Jamaica innan den slog rot i det nyligen återförenade Berlin.
Med Phylyps Trak II lyckades Mark Ernestus och Moritz von Oswald skapa vad som på engelska kallas ett ”genre defining monent”, ett stycke musik som alla efterkommande måste förhålla sig vare sig de vill eller inte. Ungefär som den där metern som finns inlåst nånstans i Paris och som är exakt en meter och som alla andra som gör anspråk på att mäta måste förhålla sig till. Phylyps Trak II fungerar likadant. Ställ vad som helst som påstår sig vara musik bredvid och se om det håller måttet.
Mark och Moritz var så dedikerade att de bokstavligt talat började tillverka skivor själva ovanpå affären. De bytte också ut det kombinerade artist- och bolagsnamnet Basic Channel, mot Rhythm & Sound och en rad andra alias. Efter Phylyps Trak II blev de en lång flera klassiker. Några av dem äger jag i flera exemplar eftersom jag spelat dem så många gånger att de vinylen havererat. Som M5, M6, samarbeten med den dominikanske reggaepoeten Paul ”Tikiman” St. Hilaire, som Never Tell You och Music A Fe Rule. Med Jennifer Lara, Choosen Brother och Bobo Shanti som jag skrivit om här tidigare.
I början av 00-talet var det ganska tyst från Mark Ernestus och Moritz von Oswald. Men von Oswald har sedan några tillbaka en egen orkester tillsammans med Max Loderbauer och Sasu ”Vladislav Delay” Ripatti. Mortiz von Oswalds trio som numera ofta är betydligt fler än tre är aktuella med albumet Fetch.
Influenserna är lika mycket jazz och klassisk musik som dub. De öppnar med 17 minuter långa spåret Jam där Sebastian Studnitzky går loss med trumpet över baktaktbeats och akustiska instrument och fortsätter som ett soundtrack till vilken film av David Lynch som helst. Men Fetch fungerar givetvis också utmärkt i hängmattan under sommaren, till skillnad från det mesta annat, oavsett vad det är för väder.
[Sommarserie] Blackout
I väntan på nya avsnitt av The Newsroom kan det vara värt att kolla in brittiska serien Blackout som precis börjat gå på BBC. Christopher Eccleston, som nyligen sågs som knarklangande blomsterhandlare i The Shadow Line, spelar en fullmäktigemedlem med extrema alkoholproblem som både hinner vara otrogen och eventuellt begå ett mord redan i första avsnittets inledning. Ingenting av detta hindrar honom från att kandidera till borgmästare, med helylleimage och polisen i hälarna. Snyggt och välspelat.
Skumrask 